Den goda kraften – konsten att vara snäll

av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Ni som någon gång kommit i kontakt med ViLirare har säkert noterat – det är svårt att missa nämligen – att vi pratar om ”Den goda kraften”. Vi har över 300 ambassadörer som hjälper oss att sprida vårt budskap, men vad är egentligen ”Den goda kraften”?

 

Det beror förstås helt och hållet på vem du frågar.
Efter ett event på nyöppnade Urban Deli på Sveavägen i Stockholm till förmån för Chiparamba FC, en fotbollsklubb som ger 6-18-åringar en möjlighet att gå i skolan i ett av världens fattigaste länder, Zambia så förstår jag att för de barnen och ungdomarna är gemenskapen i fotbollen den goda kraften. Den helande kraften som skänker glädje, mål och mening - en chans till en dräglig framtid.

Jag personligen kommer alltid att tänka på min gamla gympalärare, John. Han dyker upp i huvudet så fort jag hör budskapet om ”Den goda kraften”. Jag hade förmånen att ha honom som klassföreståndare i flera år. En hård, men rättvis och oerhört snäll och omtänksam lärare med ett brinnande engagemang, som alla respekterade djupt. Han hade också nära till skratt. Hans egen bakgrund var inom gymnastiken och det militära.

Det var också han som gav en väldigt ung Nils möjligheten att ”praoa” hos honom, på min egen skola. Han gav mig uppgiften att se till de som inte tyckte att gympalektionerna var den roligaste stunden på dagen. Som kanske rentav våndades lite, som inte riktigt vågade. Jag minns fortfarande så väl glädjen hos de som fick lite extra stöd och hjälp, som upptäckte att de både var duktiga och att idrotten var något roligt. Nästa lektion kom de här killarna och tjejerna till lektionen glada och redo att ta sig an nya utmaningar. Jag minns den glädje jag själv kände i den stunden. Det gick inte att jämföra med något annat.

Så där och då var jag såld. Jag som redan hade tränardrömmar, även om de då kändes svåruppnåeliga, förstod precis vartåt det barkade. Efter utförd praovecka gick vi och tittade på derbyt mellan AIK och Hammarby på Råsunda. Det blev lite stökigt i ena klacken och ett ganska långt spelavbrott. Men det gjorde liksom ingenting just då. Den goda kraften hade segrat hos mig.

I dag jobbar John på en annan skola. Vi har ingen kontakt, men jag hoppas att han kommer att läsa det här. Jag önskar att han ska få veta och förstå vad den där veckan betydde och att det ska skänka honom den glädje och mening som tränaryrket skänker mig. Att han ska förstå hur värdefull han fick mig att känna mig.

Han tyckte förresten att jag skulle bli lärare och/eller journalist. Jag lyssnade. Vem blir inte glad och inspirerad av att få beröm för det man brinner för. Man kan väl säga att han kom kusligt nära hur det blev till slut. Jag förstår idag att han hade en stor del i mina val.

När vi gick ut gymnasiet fick vi, hela klassen, en bok: ”Konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn. Jag läste den direkt och förstod gesten, tanken, såg min gympalärare och klassföreståndare i varje ord. Jag tog med mig allt. Och jag ska läsa den igen, jag lovar.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln