Publikfest i Aachen

Av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

I övergångsryktenas och i de spruckna affärernas efterdyningar vill jag ge er berättelsen om något helt annat. Berättelsen om att fotbollen även existerar utanför de överdrivet dyra biljettpriserna och den framtvingade klickhysterin. Berättelsen om Alemannia Aachen.

Så långt västerut man kan komma i Tyskland, närmare bestämt i den fotbollstäta delstaten Nordrhein-Westfalen ligger Aachen. En stad med drygt 230 000 invånare som är mest känd för sin tekniska högskola RWTH Aachen och för de välbesökta varma källorna som årligen lockar till sig tusentals turister. Staden har också ett fotbollslag i form av gulsvarta Alemannia Aachen. En klubb som genom historien har fått se sig nedtryckt, förbipasserad och frånsprungen av dess större grannar FC Köln, Bayer Leverkusen, Fortuna Düsseldorf, Borussia Mönchengladbach, Borussia Dortmund och Schalke 04. Klubben har i regel växlat mellan de lägre divisionerna och var, under det tidiga 2000-talet, en kraft att räkna med i 2. Bundesliga (den tyska andradivisionen).

För drygt tio år sedan, säsongen 2003/04, var det dock annorlunda. Då var det västtyska laget på allas läppar. Den, sportsligt sett, lilla klubben överraskade nämligen hela Fotbollstyskland genom att ta sig till final i den inhemska cupen. En final som förlorades med 2-3 mot Bundesligamästaren Werder Bremen men som ändå innebar spel i UEFA-cupen säsongen därpå. Detta var starten på klubbens senaste fotbollstopp. Med blivande stjärnor som Simon Rolfes och Jan Schlaudraff i laget tog sig klubben sedermera upp i Bundesliga lagom till säsongen 2006/07. Bundesligasejouren blev dock kortvarig och slutade med nedflyttning efter endast ett år. Ändå andades staden och klubben optimism. Bland annat investerades mycket pengar i en ny, mer modern arena vid namn Tivoli. En byggnad som kostade 50 miljoner euro att upprätta och som huserar 32 960 åskådare. Arenan har dock aldrig använts i den högsta serien och såldes senare av klubben till staden för en ynka euro.

Klubbens kalkyler gick inte ihop och skuldberget ökade drastiskt. Istället för en bejublad återkomst till Bundesliga ramlade klubben ner ytterligare en division våren 2012. Och raset slutade inte där. Sejouren i 3. Liga blev lika kortvarig som den varit i Bundesliga och efter blott ett år i tredjedivisionen nådde Aachen botten. Degradering till Regionalliga West. Fjärdedivisionen. Första säsongen i det regionala systemet slutade med en blygsam trettonde plats.

I år ser det bättre ut. Laget ligger för tillfället tvåa i serien och således andas klubben, staden och fansen optimism igen. Speciellt inför helgen. Då väntar nämligen hemmamatchen mot lokalrivalen och serieledaren Rot-Weiss Essen. Ett glödhett derby med anor långt bakåt i historien. Ett derby som också är en anledning för fansen att minnas svunna tider och glömda storhetsperioder. Ett derby som bokstavligen fått Aachen-borna att gå man ur huse. Matchen är nämligen slutsåld. 25 693 biljetter hade sålts före denna veckas början och i måndags släpptes de sista 4000 biljetterna. De sålde slut på mindre än tre timmar. Därmed kommer Alemannia Aachen att spela inför drygt 30 000 åskådare. Publikrekord för Regionalliga. Det tidigare rekordet sattes 2012 mellan Leipzigklubbarna FC Lokomotiv och RB som då lockade 24 795 personer.

På lördag kommer de 30 000 åskådarna på Tivolis läktare inte få se Simon Rolfes, Jan Schlaudraff eller ens svenske Freddy Borg (han spelade i klubben för tre år sedan). De kommer inte heller få se någon fotboll som liknar den som tog klubben till både UEFA-cupen och Bundesliga för ett decennium sedan. Men de kommer att få se varandra. En publikskara stor nog för alla världens högsta serier och som visar att fotbollen fortfarande kan vara något annat än Real Madrid och Paris Saint-Germain. Fotbollen kan faktiskt också vara en helt vanlig lördag i den tyska fjärdedivisionen.

/Supportern

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln