Bort med det konstgjorda gräset


Frank Lampard har varit samma klubb trogen i många år och anses därför unik för något som tidigare var en norm. Tänker på det där när jag ser hans mål mot Manchester och hans antiteatraliska reaktion. Jag har svårt att förhålla mig till spelare (Lampard är kanske ändå ett undantag) som inte visar glädje över framgång mot gamla lag. I grunden är detta något fint och värdigt och det har spelarna förstås tagit fasta på. Men det ger en falsk smak eftersom spelaren i de flesta fallen har, via sin agent, valt att lämna för att skynda vidare mot nya sportsliga, och framförallt högre ekonomiska nivåer och bryr sig således inte särskilt mycket i sin tidigare arbetsgivare.

 

Hade spelaren blivit kidnappad av den nya klubben hade kärleksförklaringen mot den gamla varit mer förstålig. Lika lite imponerad blir jag av spelare som omgående efter att ha anlänt till en klubb ska springa och klappa på, eller kyssa klubbmärket när man gjort mål. Som en markör för klubbkänsla och byggandet av en allians mellan dem och lagets supportrar. Varför inte klappa på plånboken i bakfickan på shortsen i stället. Det hade varit mer rätt, eller i alla fall mer hederligt.

Tänk att du som höjdhoppare tidigt i karriären klarar 2.45. Föreställ dig sen att hur mycket du än tränar och satsar, aldrig kommer i närheten av denna höjd utan bara ligger och floppar på 1.65 m i resten av karriären. Exakt detta hände Peter Skellern från Bury. När han 1972 vid 25 års ålder släppte ”You´re a lady” nådde han en nivå, en höjd han aldrig mer kom i närheten av.

Ingen människa skulle sätta sig i en hall för att titta på hockey som spelades på plastis. Inte ens om det var fri entre. Men att titta på elitfotboll på konstgjort gräs accepterar folk. För mig är det obegripligt. Konstgjort gräs som träningsunderlag vintertid, ja. Som matchunderlag, nej! För mig är det häpnadsväckande att vi så snabbt kunde acceptera detta. Jag hoppas publiken reser sig och kräver en återgång till det organiska, det vackra efter att ha fått nog av detta konstgjorda underlag där det skapas ett konstigt spel som får kallas fotboll…

Bysarna, Smederna, Indianerna, Kaparna, Piraterna, Örnarna, Rospiggarna etc. Hoppas innerligt att ingen likt ishockeyn kommer på att addera något töntigt engelskt till dessa enastående vackra klubbnamn.

Varför lyckas inte AIK vinna allsvenskan? Något är fel när man trots stor organisation, de numer utmärkta träningsfaciliteterna, det svaga motståndet i en svag liga och de rejäla ekonomiska förutsättningarna inte lyckas bättre sportsligt. Dessutom så gynnas man mer än de flesta av att ha en stor supporterskara som när de håller sig till spelreglerna, påverkar motståndare och domare på ett sätt som hjälper hemmalaget att vinna matcherna.

Avgå någon?
Mitt hockeyintresse var stort som grabb. Idag är intresset noll procent men jag kan inte undgå informationen om att Leksand ikväll på hemmais har förlorat med 8-0 mot Luleå. Påståendet ”det var bättre förr” har aldrig varit mer välplacerat.  

Salve

/Mästaren

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln