När framgångssagan börjar vackla

av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Säsongen 2002/03 var Swansea City en match ifrån att trilla ur det dåvarande League 2. Vad som hade hänt om Swansea förlorade den där matchen hemma mot Hull kan vi bara spekulera om. Men klart är i alla fall att något började hända i Swansea där och då. Huw Jenkins hade just kommit in som ordförande och en spanjor vid namn Roberto Martínez hade börjat göra sig ett namn på mittfältet.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Det som sedan följer är en fantastisk framgångssaga som förtjänar att återberättas lite kort. Kenny Jackett (i dag ungdomsvurmande Wolves-tränare) tog över som ny tränare. In kom också passningsskicklige Leon Britton. Jämte Martínez var han med och satte en spelförande ton på det Swansea som blev allt bättre och 2004/05 ledde till uppflyttning. När sedan Martínez fick ta över som tränare vidareutvecklades det hela något som kulminerade med uppflyttningen till Championship. Martínez blev till Paulo Sousa. Passningsfotbollen blev ännu lite mer tydlig. Sousa blev Brendan Rodgers som gjorde Swansea till ett Premier League-lag. Michael Laudrup tog det vidare och vann ligacupen innan han lämnade över till Garry Monk som tog laget till deras bästa Premier League-placering någonsin (åtta).
 
Men nu har det på något sätt tagit stopp. Eller åtminstone mött en vägbula. Efter den fina säsongsstarten med bland annat seger mot Manchester United och poäng mot borta Chelsea började Swansea tappa i både fart och form. I december fick Monk sparken då Swansea låg på en 15:e plats.
 
Det är lätt att argumentera för att Swansea är Storbritanniens mest sunda klubb. Den passningsorienterade fotbollen som tog fart redan i League 2 är nu väletablerad i högsta ligan. Spelare och tränare har kommit och gått – men på något sätt har modellen alltid bestått. Detta har underlättat för nyförvärv, vars acklimatiseringsperiod tycks ha varit minimal. Och bland tränarna är det egentligen ingen som har misslyckats sedan Jenkins entré.
För den gemensamma nämnaren är just Huw Jenkins. Han har varit ordförande i klubben sedan 2002/03. Året de var en hårsmån ifrån att trilla ur själva seriesystemet. Därefter har det mer eller mindre gått spikrakt uppåt. Fram till nu.
 
Sedan 9 december har laget styrts av Alan Curtis. Interim-tränare redan 2004 och likt Jenkins och Britton någon som varit med enda från League 2. Det tog ungefär en månad för klubben att annonsera att Curtis skulle få köra vidare säsongen ut. Bara för att knappt en vecka senare presentera Francesco Guidolin som ny huvudtränare.
 
Det gör att man funderar. Vad hände under Jenkins omtalade tränarjakt i Sydamerika? Och varför annonserades det att Curtis fått förtroende säsongen ut? En teori är att de penibla förlusterna mot Oxford i FA-Cupen och Sunderland i ligan pressade Jenkins till att anställa en mer erfaren huvudtränare än Alan Curtis.
 
Klart är i alla fall att Swansea City de senaste veckorna uppträtt som allt annat än det lag vi lärt känna det senaste decenniet. Både på och utanför planen. Segern mot Watford i måndags, med Guidolin på läktaren, var viktig. Och Swansea är egentligen alldeles för bra för att trilla ur. Men de senaste veckorna har laget vacklat rejält.
Guidolin är definitivt inte ett orutinerat kort. Men det långa velandet och de märkliga signalerna som klubben skickat får en att undra åt vilken riktning Swansea City egentligen är på väg. Huw Jenkins och Swansea har hand-i-hand varit en spikrak framgångssaga. Nu står de inför sitt största hinder på många år. Fixar de detta är det bara att åter ta av sig hatten.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln