En fotbollstränares vardag

Av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Att vara tränare är ett intressant yrke. Jag själv har äran och glädjen att få arbeta med fotboll och en stor del i det är förstås tränarsysslan. Det är en ynnest.
 

I dag är jag instruktör på skolträningar och ansvarig tränare för två lag, ett 13-årslag och ett 18-årslag. Den förstnämnda truppen innehåller upp emot 30 spelare och den sistnämnda runt 20 stycken. Utan dessa nästan 50 olika viljor hade livet inte varit på långa vägar lika intressant. En sak förenar dem: De älskar att spela fotboll. Alla kan kanske inte riktigt placera varför, vissa har högt satta drömmar och mål, andra lever i nuet och tänker att det som händer får ske.
 
Några vill pladdra om ingenting tills öronen skrumpnar, andra vill ha kortare samtal med mer innehåll. Vissa vill bara ha ett ”hej” och ett ”hej då”. Någon tycker att frågor om hur man mår och hur det går i skolan är alldeles för djupt. Vissa vill ha minutiös feedback, andra skiter i det högaktningsfullt: ”ge mig bara en boll och lite med- och motspelare”. Någon vill ha en kram, någon försöker fälla en när man är lite ouppmärksam för att skoja, någon vill dra ett skämt, någon vill ställa tusen frågor. Någon är sur, någon är glad, någon har för dagen en obefintlig koncentrationsförmåga, någon annan ett orubbligt fokus.
 
För mig är det oerhört fascinerande hur denna process, med så många olika människor i sin pågående form allt som oftast fungerar alldeles utmärkt. Hur stora grupper, trots sina olikheter och egenheter kan komma så bra överens och få pusslet att stämma. Det är både underbart ologiskt och logiskt på samma gång.
 
Någon vill tävla, någon vill vinna, någon hatar att förlora, någon undrar vad det står i matchen egentligen. Någon vill starta, någon vill först kika lite på tillställningen från sidan, någon blir upprörd över en halvminuts vila på bänken, någon vill återhämta sig längre. Någon vill bara spela forward idag, någon vill testa så många positioner det bara går. Någon spelade 55 av 60 minuter och undrade varför den fick så lite speltid, någon annan spelade 40 av 60 minuter och undrade varför den spelade så mycket och inte fick byta.
 
Man får uppleva allt mellan himmel och jord, får hantera alla olika känslospann samtidigt i ett enda virrvarr och mitt i allt försöka få dem att på något vis komma överens.
 
Någon tyckte att en övning var den roligaste någonsin, en annan tyckte att den var världens tråkigaste. Någon vill dribbla, någon vill passa, någon vill tacklas, någon vill rädda, någon vill bara skjuta mål – helst i krysset. Någon vill springa, någon känner att lagom är bäst, någon tycker att tuffare fysisk ansträngning är otroligt ointressant. Någon vill bara spela, någon vill bara nöta individuellt utan påverkan från med- och motspelare.
 
Jag tänker ofta att den numer ständigt pågående debatten om bredd, elit, om nivågruppering, individanpassning – kalla det vad ni vill – ofta gör det för enkelt för sig. Människor är olika och bara i ett enda lag kan det spreta åt alla håll och kanter.
 
Naturligtvis är det fullständigt omöjligt att ha en verksamhet som passar precis alla, men jag tänker att ju fler olika möjligheter som finns desto bättre. Vissa vill vara med likasinnade, andra med sina raka motsatser, några vill ha mixen. I dag kan vi i stor utsträckning erbjuda det i den svenska fotbollsrörelsen. Nyckeln ligger inte i att ställa det ena mot det andra, utan om att samverka där emellan. Och om att göra respektive verksamhet så bra som just den kan bli på det den gör.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln