Vill ni verkligen att barnen ska ha inflytande?

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

Nu ska jag försöka tackla ett fenomen, som blir allt vanligare inom idrotten: barns rättigheter. Men inte bara rättigheterna i sig, utan hur dubbelmoralen kring detta står som spön i backen.
 

 

En av de absolut viktigaste frågorna just nu inom barn- och ungdomsidrotten handlar om ett utökat inflytande för utövarna. Självklart ska de få komma till tals och kunna påverka sin verksamhet i högre utsträckning, än vad som är vardag i dag. Självklart ska vi fråga barnen och ungdomarna varför de idrottar och försöka tillgodose behoven i så stor utsträckning det någonsin är möjligt.
 
Det finns dock de som skriker högt om barns rättigheter i ena andetaget, för att i nästa själva vilja köra över barnens och ungdomarnas önskemål. Hur går det här ihop?
 
Vi kan ta den eviga medaljdebatten. Nej, här ska inte rabblas argument för, eller emot medaljer igen. Här ska vi ta upp fenomenet i sig. Det finns nämligen barn, som tidigt intresserar sig för medaljer och pokaler. För att få kliva upp på en prispall. Få en liten hedersbetygelse över att ha korsat mållinjen först, hoppat högst eller vunnit flest matcher. Varför kan skilja sig väldigt från individ till individ.
 
Det intressanta är dock att det finns de som lockas till tävlingarna av just de här belöningarna. På både gott och ont, förstås. Men här finns det alltså de som å ena sidan påpekar att vi ska lyssna på och ta hänsyn till barnens önskemål, att de ska få ett större inflytande över sin verksamhet. Men samtidigt ska de som är intresserade av medaljer inte få vara det. Då ska alla, eller ingen, få. Oavsett vad barnen själva önskar och vill.
 
Det betyder att det alltså bara är barnen som tycker som dessa vuxna, som ska få mer inflytande och sin egen röst hörd.  Det är en något skrämmande utveckling.
 
De som bottnar i den här djupa dubbelmoralens grop, brukar också själva vilja ha mer transparens och inflytande för egen del. Men i tragikomikens anda är de dem själva som hindrar just den utvecklingen. De har en tydlig agenda och använder Barnkonventionen som slagträ för sina egna idéer, som ofta inte alls rimmar väl med vad som faktiskt står i FN:s barnkonvention. De har läst det som fan läser Bibeln, alternativt inte alls.
 
Visst finns det problematik som följer med den yttre belöningshets som kan uppstå i kölvattnet. En problematik som i mångt och mycket följer samma mönster som viljan att ha de hetaste märkeskläderna, flest följare på sociala medier, eller det mest kända klubbmärket på tröjan. En jakt på extern bekräftelse, som i många fall kan bli skadlig.


Men det är upp till ledarna inom idrotten, lärarna inom skolan och föräldrarna till barnen att ge dem verktygen att faktiskt hantera det här. Att lära dem att ditt mänskliga värde inte ökar av fler följare, fler pokaler, eller märket på tröjan. Att din prestation inte definierar dig som person. Att hjälpa dem träna i att hantera både medgång och motgång.
 
På så vis kan idrotten tillgodose både de som drivs av att leka (tävla) om medaljer och de som helt enkelt bara vill springa, spela, hoppa eller kasta utan några som helst yttre mätverktyg. Och de som bara vill ha ett socialt sammanhang och knappt röra en muskel.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln