Fotbollsspelare och sociala medier

Av - Lisa Ek -
Jag är Lisa Ek, drömmare sen 6 års ålder då jag första gången uttalade att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien. De sa då att det var omöjligt eftersom det inte fanns några kvinnliga proffs i Italien. 27 år senare debuterade jag i Italienska serie A , iklädd Fiorentinas lila tröja och med proffskontrakt i handen. Jag har nu avslutat min spelarkarriär, en cirkel slöts och en ny början tog vid. Jag studsade in i mitt nya liv som ett levande bevis på det som lägger grunden för framgång: ”Ingenting är omöjligt!” 

I veckan gick Simon Thern ut och berättade om sin depression i SVT, något som han var öppen med redan under hösten 2019. Riktigt tufft för och av Simon men förhoppningsvis blir det startskottet på en behövlig debatt gällande psykisk/mental ohälsa inom idrotten och en bredare öppenhet. Jag skriver förhoppningsvis eftersom det finns många störningsmoment och ett större brus än för bara 10 år sedan.


 

Etiketter: helgkrönikör lisa ek

Det har alltid varit så, vi vill inte prata om det som gör oss sårbara, speciellt inte om vi är elitidrottare. Samtidigt vet vi att det är just det sårbara, våra kamper och utmaningar i livet som enar oss och gör oss mänskliga. Öppenhet, igenkänning och modet att dela med sig är förutsättningar för omtanke och förståelse. Vi har med andra ord alla möjligheten att skapa ett positivt flöde där vi delar med oss av livet, så som det är eller åtminstone med någon form av balans mellan välmående och utmaningar. Ett av de brus som hindrar oss från att ta steget in i en positiv bubbla av öppenhet och istället vallar oss mot att förmedla endast perfekta liv i perfekta miljöer är sociala medier. Sociala medier i sak är förstås inte problemet utan hur vi väljer att använda dem.

Elitidrottarens sociala medieflöde innehåller:  

  • Bilder från hård träning, helst extrem. Inom den sociala fotbollsfamiljen är det inte viktigt att träna rätt, bara att träna mest och hårdast. Ett par magrutor får gärna flashas, allra helst på ett omedvetet sätt som att de bara råkade hamna på bild. När jag var aktiv gjorde jag under många år våld på mig själv pga rädslan för att inte göra tillräckligt. En ständig oro över att någon annan tränade hårdare än mig. Den rädslan gjorde att jag tränade mig till överbelastningsskador. Hade jag hittat rätt mental träning tidigare hade jag kanske sluppit rädslan eller åtminstone lärt mig att se den och acceptera den mycket tidigare. Hade jag, som dagens fotbollsspelare , matats med hundratals bilder varje dag på kollegor som antydde att de tränade mer så hade jag kanske aldrig nått min fulla potential.
  • Speltid. Alla spelar alltid 90 minuter på instagram. Både dagarna innan och efter en match. Jag har sett fotbollspelare ta av sig uppvärmningsvästen som skvallrar om att de inte blev inbytta för att öka chanserna till att hamna på en bild som kan ge deras följare tron om att de spelade 90 minuter. Jag satt på bänken i ett år när jag var 16 år gammal, ett år när jag var 26 år gammal. De var två av de jobbigaste åren i min karriär men även de nyttigaste. Jag minns att jag skämdes för att jag satt på bänken trots att det på den tiden inte ens fanns sociala medier och möjligheten att jämföra sig med alla andra som alltid spelar 90minuter. Att förhålla sig till att inte vara en startspelare är en del av alla fotbollsspelares utveckling. Det tyder du på att du har vågat äntra en miljö utanför trygghetszonen och att du har modet att befinna dig utanför det bekväma. Det gör att du växer både som spelare och människa. Att sitta på bänken är det en erfarenhet som kan hjälpa att avdramatisera för kollegor som hamnar i samma situation den dagen de vågar som du, ta steget mot något större.
  • Sponsorer. ALLA är sponsrade med allt. Jag var aldrig sponsrad med någonting förutom limoncello från lokala restaurangen i Florens i slutet av karriären (jajamänsan, både efter vinst och förlust) Hade sociala medier funnits när jag var 20 år hade jag helt klart undrat vad det är som är så  opersonligt och icke säljande med just mig eftersom ALLA andra är ansiktet utåt för någonting. 
  • Samvaro. Ingen är någonsin ensam på sociala medier. Alla är alltid del av olika sammanhang och ”tillhör”. Antingen taggar man kända människor med hög status (läs många följare) , tar en bild där man befinner sig i en grupp eller så tar man en selfie och får kommentarer från ”vittnen” som kommenterar bilden och därmed bekräftar att man inte är ensam ens när det är uppenbart att man är ensam. Kommentarer som ”saknar!”, ”maskin!” och ”superman!”, visar omvärlden att jag inte bara har vänner utan vänner som bryr sig och är ständigt närvarande. Varför man skriver att man saknar någon officiellt på sociala medier och inte ringer upp personen och säger det ifrågasätts av ingen. Jag har många gånger känt mig ensam i mitt liv. Jag har åkt hem till en tom lägenhet efter fotbollsmatcher , velat ringa människor som inte längre finns och låst in mig efter matcher där jag har gått av skadad. Jag har känt mig ensam i Italien och som proffs i en svinkall lägenhet med stengolv. Jag har kämpat med språket och med att bli utskrattad utan att veta varför (ja precis, eftersom jag inte förstod språket) Jag tror nästan alla killar och tjejer som blir proffs utomlands har timmar , dagar, veckor då de känner sig ensamma. Sociala medier gör det inte enklare att berätta för åtminstone de som står en nära att man inte mår bra. Man vill ju inte vara första proffset sen Torbjörn Nilsson som tycker att det är jobbigt att spela fotboll utomlands. (För alla yngre spelare och ledare, googla Torbjörn Nilsson, rädd för bollen). 


Att upprätthålla en perfekt bild på sociala medier är en förlust för alla. Ju mindre vi delar med av oss av det som faktiskt är livet desto mer isolerade blir vi. Desto större blir känslan av att vi är ensamma med att känna, må och på riktigt leva, helst i hundrade år. Vi mår sämre och sprattlar på hårdare än någonsin för att hålla uppe den glatta fasaden. Kan vi inte bara ge det ett försök? Om alla skulle bestämma sig för att posta en sak varje månad som inte passar in i den perfekta bilden eller den perfekta miljön så skulle det innebära en ökning med flera hundra procent för oss som följer några hundra. Hundratals möjligheter till igenkänning är bättre än en enda Simon Thern. Jag inbillar mig inte att det skulle få bukt med ätstörningar , träningshets, ensamhet, depression och allmän mental ohälsa men jag tror att vi åtminstone skulle ha dagar då vi kände igen oss i andra och varandra och det måste väl ändå vara en start?

/Lisa Ek

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Midas » Humor är kul.:  ”Den hår babisen kommer bli guld”

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln