Historien upprepar sig?

 

Farsan tog med mig till Söderstadion första gången när jag var tre år. ”Klart flickan ska gå på fotboll” sa han när morsan starkt ifrågasatte hur jag skulle kunna sitta still i + 90 minuter. Jag hade ända sen jag tog mina första steg haft en blå tyghjälm för att skydda huvudet, eftersom jag var så livlig att jag slog i överallt. 

Etiketter: gästkrönikören

Väl på Söderstadion hade jag bara suttit och gapat när Bajenfansen satte igång att sjunga och matchen började. Sedan den kvällen var jag förälskad. I fotbollen, i stämningen på läktaren, i den känslomässiga berg-och-dalbana som idrotten frambringar. I den passion som varje spelare och ledare uttrycker och i den själ man blottar där ute på planen.

Ett annat tidigt minne är en varm sommarkväll i början av juni 1992. Jag och farsan går hemåt från bussen längs en grusväg som slingrar sig genom skogen i Älta där vi bodde, efter att ha sett Sverige spela 1-1 mot Frankrike på Råsunda i EMs öppningsmatch. Jag dansade fram på vägen och hade bara en person i mitt huvud; Jean-Pierre Papin. Jag var helt lyrisk över att ha fått sett en sådan stjärna live och därtill se honom med beslutsamhet trycka in matchens kvittering.

Jag själv började lira i Älta ett år efter mitt första besök på Söderstadion. Jag fick lira med tjejer som var några år äldre eftersom det inte fanns något lag för min ålder. Ett blont, outtröttligt yrväder som hatade att förlora. Precis som så många andra killar och tjejer så sov, åt och andades jag fotboll därefter. Trots att min egen fotbollskarriär har innehållit ovärderliga upplevelser och känslor, så förstår jag nu att min kärlek till fotbollen inte vart fulländad om det inte vore för stunder såsom de tidiga minnena från Söderstadion eller den där varma junikvällen 1992.

När jag själv fick en dotter för 5 år sedan, var mina tidiga upplevelser från sidan av plan inget jag direkt reflekterade över. ”Klart flickan ska bli fotbollsspelare” tänkte jag. Och när hon sparkade boll med mina landslagsmeriterade lagkompisar i Tyresö kände jag att hon inte kunde få en bättre skolning. När hon var fyra år började hon spela med kompisar som var året äldre. Eftersom det ännu inte fanns något jämnårigt lag. Ett blont, outtröttligt yrväder som hatar att förlora. Och visst glädjer det en mammas hjärta att se att ens dotter verkar ha glädjen och intresset för att spela det bästa spelet som finns.

I helgen som gick tog jag med henne på Nya Söderstadion som alla bajare kallar den. Hammarby-Åtvidaberg i allsvenskan. Trots att det inte på långa vägar var hennes första match från läktaren, så hade jag ändå två farhågor; att hon, min dotter som verkar fått min livlighet, inte skulle kunna sitta still + 90 minuter. Och att ett otrevligt beteende på läktaren från rötägg som tyvärr allt som oftast finns på våra allsvenska arenor, skulle skrämma henne och ge henne något helt annat än tidiga, lysande minnen att bära med resten av livet.

Jag hade dock oroat mig i onödan. Ända från ”Just idag är jag stark…” med den grön-vita halsduken högt hållen över huvudet, via ”Öka takten sista kvarten…” till ansiktet djupt begravt i händerna under de sista nervkittlande övertidsminuterna då motståndarna på klassiskt Bajen-manér alldeles för enkelt tilläts anfalla, var hon där vid min sida. Med ett fascinerat gapande som blottade att hon saknade två framtänder som hon tidigare slagit ut. Hon är som sin mamma, lite livlig. Och när hon ihärdigt kräver att vi ska stanna kvar så hon kan få en skymt av Kennedy, Pablo eller Linus så visste jag att jag oroat mig i onödan. När vi tillsist satte oss i bilen kunde jag andas ut helt och hållet, eftersom vi också sluppit höra otrevligheter från medåskådarna. Tillsammans med en 2-1 seger för Bajen hade upplevelsen vart total för min lilla tjej.

Vart vill jag komma med allt detta? Jo, att vid sidan om all diskussion hur vi ska hantera och inte hantera barnens eget idrottande för att få dom att fortsätta idrotta, så anser jag att vi har minst lika stort ansvar att ge de små en ärlig chans att bli förälskade i idrotten från sidan av. Det kan vara helt avgörande för det livslånga intresset. Det gäller såväl den egna föräldern som den som beskådar idrott utan egna barn.

Jag såg ett derby i ”Footy” eller ”Australian football” mellan de två senaste årens mästare Hawthorn FC och lokalrivalen Essendon FC för några veckor sen nere i Melbourne, Australien. Förutom ett fascinerande och stundom brutalt spel, så var det något annat som stod ut. På väg till och från matchen på Melbourne Cricket Ground tillsammans med de drygt 60.000 åskådarna, såg jag totalt två poliser som lugnt cyklade runt vid arenan för att bevaka spektaklet. Och barnfamiljer överallt. På läktaren upplevde jag inte heller någon tillstymmelse till beteende som skulle kunna göra en förälder orolig. Inte var förklaringen avsaknad av alkoholservering på arenan; nej, utbudet av olika sorters öl och till och med sprit var jämförbar med vilken pub som helst. Det var bara helt enkelt inte accepterat att bete sig illa. På storbildskärmen bad man till och med åskådare som upplevde ett ”antisocial behaviour” rapportera detta tillsammans med sektions- och stolsnummer till ett visst telefonnummer. Varför kan detta inte vara en självklarhet på varje arena i Sverige?

Min man, som är AIKare och uppvuxen på Norra Stå, säger att jag aldrig fick chansen att välja lag själv när jag var liten. Förmodligen har han rätt. Men trots mitt stora Bajen-hjärta, så har jag inga krav på att min dotter ska välja samma lag som jag. Det spelar egentligen ingen roll om hon skrålar ”Åååh heja Hammarby…” eller om hon ser ”hur solen stiger över Råsunda…”, så länge hennes lilla hjärta får fyllas av den lycka och förälskelse som fotboll och fantastisk läktarkultur kan bringa. Och förhoppningsvis är det hon som i framtiden tar sitt barn i handen för att gå och se en match tillsammans, och i sin tur ge den lilla en av del bästa presenter man kan få; en livslång passion.

/Elin Ekblom Bak

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln