Börja tidigt – annars dör drömmen

Av tränaren - Nils Montan Lund

Vad är en talang och hur blir man bäst inom sin sport?
Det här är frågor som nästan alla ställer sig inom idrotten.
Den här krönikan kommer att handla uteslutande om just de här frågorna och en väldigt speciell författare, danske Rasmus Ankersen. De här frågorna gjorde honom så oerhört nyfiken att han slutade sitt jobb och hängav sig helt åt att söka svaren.


 

Resultatet blev en bok: ”The Gold Mine Effect”, där titeln är en hänvisning till Ankersens resor till vad han kallar för ”guldgruvor”: Mindre områden i olika länder som producerat anmärkningsvärt många världs- och olympiska mästare.

Det är allt från medeldistanslöparfenomenen i Etiopien, stammen i Kenya som fått fram alla hinderlöpare på yppersta nivå, sprintundret Jamaica och fotbollens mecka, Brasilien. Det är inte bara hans egna reflektioner, utan han har även med flera stora forskare inom olika områden, som får vara med och svara på de här eviga frågorna.

Slutsatsen blir varken särskilt revolutionerande, eller spektakulär.

Det handlar om träning, träning och åter träning. Och ju tidigare du måste nå din toppnivå inom din idrott, desto tidigare måste du börja och specialisera dig.
För att förstå vad det innebär måste vi förtydliga vad som menas med specialisering. Det menas en enorm mängd träning, medveten eller omedveten, i just den idrotten.

Författaren tar maratonlegendaren, Haile Gebreselassie som exempel: Han sprang med en väldigt udda stil, nämligen väldigt krokigt med vänsterarmen. Varför? Jo, han hade som barn sprungit varje dag till skolan med skolböckerna under den armen.
Konklusionen i boken blir något så brutalt som: ”Start Early or Die Soon”.

Med specialisering menar man alltså inte nödvändigtvis att en 8-åring ska drillas i organiserad fotbollsträning fem gånger i veckan och endast spela fotboll.
Den organiserade träningen kan ske i olika mängd, men då måste nämnda 8-åring spela mycket spontanfotboll vid sidan om, för att komma upp i 10 000 träningstimmarna innan 18-20-årsåldern. Det går alltså att också leka fram stora delar av de där timmarna, som behövs för att nå sin toppnivå.
De brasilianska ungdomarna i favelorna, som spelar kopiösa mängder fotboll kan alltså uppnå de där timmarna, helt omedvetet, redan i 13-årsåldern.

Han kommer också fram till att talang finns överallt, men vi missar den många gånger på ren okunskap. En annan slutsats: att hunger ska värderas högre än skicklighet. Alltså, hur duktig och lovande du än är, så måste du träna massor. Annars är det kört. Man får alltså inte blanda ihop begreppen prestation och potential. Vad du ser i dag, är inte nödvändigtvis vad du får i morgon. Även om det kan vara det.

Två idrottare som presterade redan i unga år och till slut blev världsstjärnor: Usain Bolt och Wayne Rooney.

Två idrottare som inte presterade i unga år och till slut blev världsstjärnor: 
Michael Jordan och Ronaldo.

I fotbollen har vi kommit fram till att en god speluppfattning är den absolut viktigaste grundbulten om du ska lyckas bli en elitspelare. Speluppfattning har till stor del med perceptionsförmågan att göra och vissa har medfött en bättre sådan, eller förutsättningen att få en bättre sådan än medelsnittet av oss.

Det kan nog de flesta enas om att det är en egenskap som delvis gör den personen till en fotbollstalang. Skulle den även ha viljan att spela mycket fotboll (både organiserat och spontant), kommer den naturligtvis att få en bättre speluppfattning än den som tränar lika mycket, men inte har den medfödda förmågan. Tränar talangen med den medfödda förmågan inte lika mycket, blir den andra personen bättre.

Så den tidiga specialiseringen och träningen (medveten eller omedveten) blir alltså avgörande, oavsett vilka grundförutsättningar du har. Sen är det naturligtvis så att miljö och andra faktorer spelar in för att man ska nå sin toppnivå och allt är från person till person.

Jag har bara skrapat på ytan här, givit er en liten aptitretare och råder er som är intresserade att verkligen grotta ned er i den här boken. Den är oerhört spännande i jakten på de frågorna, som ställdes i inledningen av den här texten. Och min personliga slutsats blir ännu en gång: Det går inte att säga vad som är rätt och vad som är fel när vi pratar om selektering i olika former, tabeller eller inte tabeller, tävla mot kronologiskt äldre eller inte. Vi debatterar helt fel saker och börjar i fel ände. Det beror nämligen helt på varje individ och det går inte att genralisera.

Det är Rasmus Ankersens frågeställningar vi borde diskutera, samt hur vi inspirerar fler att spela mer fotboll och hitta sin glädje i det, så att de tusentals träningstimmarna betas av i ett nafs.

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln