Vem berättar vad som är kul?

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

Det publicerades i veckan en debattartikel i olika medier, där ordförandena för Hallands och Skånes respektive fotbollsförbunds, tillsammans med diverse sakkunniga tog upp varför barn idrottar. Tyvärr blev det en tunn och ytlig text.
 

Det lät ungefär så här: Toppning och selektering är dåligt och barn idrottar för att det är ”kul”, inte för att ”vinna”. Har vi hört det förr? Och ja, andemeningen är god och på de allra flesta punkterna är jag helt enig med textförfattarna. Men återigen blir det upprepning av allt som sagts innan. Trots att målet är öppet, så skjuter man utanför.

Framför allt handlar det om det evigt ytliga ”barn idrottar för att det är kul”. Jag är så urbota trött på att höra det där nu. Det säger liksom sig självt. Ja, de allra flesta barnen idrottar för att det är ”kul”. Men: Vad är ”kul”? Ingen ställer någonsin följdfrågan.

Svaret är nämligen att det beror helt på vem du frågar. I vissa fall är det gemenskapen som är det som är ”kul”. I vissa fall att utvecklas. I vissa fall att tävla. I vissa fall att sträva mot en dröm om att bli yrkesverksam fotbollsspelare. Det finns hur många varianter på vad som är kul, svaren är ytterst individuella. Och inte förrän vi definierar detta, blir ”barn idrottar för att det är kul” bara en klyscha. Meningen måste fyllas med konkret innehåll, för att bli relevant. Nu ekar den tyvärr tom.

Man tar även upp det faktum att både Skånes och Hallands fotbollsförbund drar sig ur Svenska Fotboll(s)förbundets distriktslagsturnering och elitläger för 15-åringar. Jag har skrivit det förut: Distriktslagsverksamheten har under alldeles för många år kostat mer än den smakat Både ekonomiskt och vad gäller kvalitet på innehåll. Så att man i stället riktar resurserna bredare tror jag bara är sunt.

Däremot blir det ett problem på sikt, om vi får en väldigt spretig verksamhet ute i distrikten. Men vissa skillnader måste det naturligtvis finnas, eftersom förutsättningarna kan se olika ut från distrikt till distrikt. I min värld är dock det optimala om respektive distriktsförbund kan ta ett helhetsgrepp om utbildningen för så många som möjligt. För de som är intresserade.
 
Men den stora problematiken ligger i att många de som ansvarar för spelarutbildningen i distriktens regi har suttit alldeles för länge och kvaliteten har väl inte direkt höjts, om vi säger så. Där har vi den största utmaningen i dag.
 
Inte heller i övrigt är det något nytt under solen. Artikeln lyfter att för tidig specialisering kan vara hälsovådligt. Att aktiviteten bör utgå från barnets perspektiv, samt att det är omöjligt att avgöra huruvida en 12-15-åring är en framtida elitspelare, eller ens en framtida duglig seniorspelare. Sånt vi redan visste, helt enkelt. Jag tror inte att någon har undgått detta längre. Sen att det finns de som aktivt väljer att tro på något annat, det är en annan sak.
Det blev således ingen text som direkt skakade om på något håll. Det blev bara mer av samma. I mångt och mycket rena självklarheter, samt i väsentliga delar tomt och innehållslöst. En besvikelse. Helt enkelt inte mycket till debattartikel. Jag hade hoppats på mycket mer. Inte minst med tanke på vilka som undertecknat den.

/Nils Montan-Lund


Hela debattartikeln finns att läsa här:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/barn-idrottar-för-att-det-är-kul-låt-dem-fortsätta-ha-roligt-1.4190637

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln