Vissa saker behöver inte utvecklas

Av onsdagskrönikören - Joakim Forsell

Allsvenskan utvecklas säsong för säsong. Spelarna blir mer vältränade. De blir bättre taktiskt och fotbollen blir bättre. Ligan och lagen tar efter europeiska storklubbar och närmar sig fotbollsmässigt. Det är fortfarande en lång väg att gå, men just nu är det positiva tongångar inom svensk fotboll.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

På läktarna är det samma sak. I vissa fall vill jag argumentera för att Sverige är ett av de ledande europeiska länderna när det kommer till Tifon och läktarsånger. Publiksiffrorna är fina och höga, åtminstone i storstäderna, och det märks att fotbollen återigen vuxit upp som ett familje- och kompisnöje för oerhört många människor.
 
Det finns så mycket positivt när det kommer till svensk fotboll att jag kände mig tvungen att rota fram en av de saker jag irriterat mig på allra mest under de senaste säsongernas fotbollstittande. De flesta av er tror säkert att det är domarna jag vill diskutera. Det kan vi också göra, men på annan plat och inte nu. Det jag stör mig mest på är någonting helt annat. Någonting som kan vara fantastiskt och en stämningshöjare i rätt läge, men totalt fel och skrattretande i de allra flesta fall. Jag talar givetvis om speakerns sätt att skrika målgörarens förnamn på efter att hemmalaget hittat nätet. Publiken ska då svara med spelarens efternamn.
 
Spektaklet dök för första gången upp framför mina ögon när jag för ett par år sedan såg en handbollsmatch. I en fullsatt handbollshall var det ganska häftigt och jag rycktes med. När jag nu senast hörde det var det på Borås Arena. Minns jag helt rätt var det i Elfsborgs möte med Östersund inför drygt 5.000 åskådare. Alex Dyer, som har ett perfekt namn för den här typen av övning, gav Elfsborg ledningen och speakern började gorma.
 
– I DEN SJUNDE MINUTEN TAR ELFSBORG LEDNINGEN MED 1–0. MÅLSKYTT: NUMMER 23, ALEEEEEEEX
 
Publiken som givetvis är glad efter målet tar i och svarar med ett starkt:
 
– DYER
 
Här räcker det för mig. Egentligen är det redan för mycket. Jag har, precis som de flesta av er, sett klippen från Neapel när Higuain var skyttekung för de ljusblå. På ett fullsatt San Paolo kan även den mest motstridiga ryckas med i speakerns skrålande. Men inte på särskilt många allsvenska arenor. Men som ni vet räcker det ju inte med bara en gång.
 
– NUMMEEEEEER 23, ALEEEEEEEEEX
 
– dyer.
 
Redan här har publiken tröttnat ordentligt och det är bara de allra yngsta som svarar. Trots det ska det ändå ropas en tredje gång.
 
– ALEEEEEEEX
 
– .
 
Ingen svarar utan publiken har återgått till att följa matchen och se vad som händer på planen. Kan vi inte bara komma överens om att det här enbart fungerar på fullsatta läktare eller att det faktiskt inte fungerar alls. Skrota showen och återgå till det klassiska.
 
Allting måste inte utvecklas, vissa saker är redan fulländade.
 
/Joakim Forsell

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln