Vuxna som berövar barnen tävlingen

Av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Jag har den senaste tiden roat mig med att inte bara själv coacha matcher, utan att även stå på sidan som åskådare och titta på barn- och ungdomsmatcher på olika nivåer i Sanktan. Jag har tyvärr haft anledning att bli riktigt bekymrad.
 

Det stora problemet har inte varit hetsande ledare, även om jag fått bevittna några övertramp även där. Nej, det är föräldrarnas beteende vid sidan av planen som förskräckt allra mest. Det har varit alldeles enastående obegåvad uppförande i flera fall. Det har jublats när spelare i motståndarlaget fått rött kort, det har skällts på spelare som har tittat på bollen, det har brölats när någon har ramlat.

Det har varit scener som hämtade ur en läktare på vilken allsvensk arena som helst. Men här har det alltså handlat om barn som spelar.
 
Det övergår mitt förstånd hur man kan tappa all form av sans, vett och värdighet i det sammanhanget. Men där står alltså, vad jag antar är fullt fungerande människor och medborgare och lever ut känslorna på ett sätt som får en att tro att det handlar om det gamla romarrikets gladiatorspel. Och jo då, det är både mammor och pappor.
 
Det har varit lika illa i serierna med som utan tabell. Faktiskt något värre i det sistnämnda alternativet. Men det känns som en petitess i sammanhanget.
 
Några könsord eller annat grovt språkbruk har jag tack och lov sluppit höra. Men tyvärr har jag fått se unga domare få sig en och annan åthutning på ett sätt som inte kan anses vara acceptabelt. Det som har glatt mig i de här sammanhangen är att spelarna inte har hakat på hetsen mot rättskiparen med visselpipan.
 
Jag tänker inte dra några generella slutsatser och tro att mina upplevelser är representabla för fotbollsrörelsen i stort. Det vet jag att dem inte är. Men det väcker ändå ytterligare funderingar kring detta ämne, som med all rätt nu kommit upp för diskussion. Medierna har rapporterarat om domarnas utsatthet och den domarbrist som följt i kölvattnet.
 
Ni har förmodligen sett ett antal skyltar som sitter uppsatta runtom i landet i syfte att påminna föräldrar och ledare om vilket sammanhang de just nu befinner sig i. Det i sig är väl absurt att de ens ska behövas, men förhoppningsvis sprider de sig.  Ni minns Fair Play-korten jag skrev om för några veckor sedan? De hade också gjort stor nytta.
 
Ett problem är förstås att föreningarna har väldigt svårt att ha möjlighet att rent fysiskt hålla koll på alla föräldrar och ledare. Ett annat att när något väl inträffar, så är stötteapparaten för unga domare direkt bristfällig.
 
Min önskan är att klubbarna generellt blir mer aktiva i sitt värdegrundsarbete och utbildar både spelare, ledare och föräldrar i vad klubben är, vad den står för och varför. Men också att det följaktligen får konsekvenser om man upptäcker ett icke önskvärt beteende.
 
Vi kan inte tro att ett resultat som inte registreras på något sätt kommer att göra något åt saken. Nej, det här problemet måste adresseras kraftfullt och det måste göras tillsammans. Och det får heller inte avfärdas som ett Stockholmsproblem. Jag har sett och mött många skräckexempel ute i vårt avlånga land.
Först då, när vi tar tag i detta på riktigt, kommer skillnad att märkas och klimatet att bli lugnare och trevligare, för alla.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln