Coventry vs Tottenham = Ahlgrens bilar

När jag var tio spelade jag i Forssa BK. Något lag för knattar fanns inte så jag fick spela med juniorer. Det gick inte alls, jag var för liten men fick i alla fall tre matcher eftersom ingen annan ville stå. Som jag minns det tog jag aldrig ett enda skott. Helt säkert är att allt ovanför axlarna for in i elvamannahåven och då var axlarna ändå väldigt lågt placerade på grund av min ringa längd.

Året efter hamnade jag i Coventry. På senvåren skulle vi möta Tottenham.  

 

Vi var några spontanfotbollsspelande grabbar från stadsdelarna Forssa och Bruket som bildade ett lag för att spela i BT-serien (Borlänge Tidning) och eftersom alla lag hade utländska namn så valde vi Coventry, eller Kåvänntri som det blev på vårt språk.

Vi visste att Tottenham, som hade sitt basläger på Bullermyren både var bättre och äldre än oss och att de framförallt tillhörde IK Brage. Halva laget hade också, till skillnad från oss basröst, och några även begynnande skäggväxt. Jag tror till och med att någon, olagligt men ändå, kom till matchen på en Zundapp KS 50. Fighten gick på Samreals grus bakom Mjälgaskolan och dömde gjorde den mycket omtyckte Arvid Solum. Han dömde alla matcher för det var hans turnering.
 
Efter 2x15 hade ”dom där jävla bruksungarna” besegrat Tottenham med ett noll. En skräll, en kioskvältare i vår värld. Jag hade spelat bra, så bra som man kan begära av en elvaåring. De flesta skotten kom i mitt bästa hörn och jag var nöjd. Att vi resten av hösten vacklade resultatmässigt var mindre viktigt eftersom vi hade ju spöat Bullermyrsungarna!

På hösten fick jag vattkoppor. Jag var riktigt sjuk med feber och utslag och givetvis hemma från skolan. En dag knackar det på dörren och jag staplar nerför trappen. Genom fönstret på väg mot dörren ser jag en moppe i samma scootermodell som alla farsor som jobbade i järnverket hade.

Jag öppnar dörren. ”Jag hörde du var sjuk” säger mannen framför mig som bär omoderna glasögon och har raggarfrillan på plats tack vare av en tankbil med brylcreme. Det är Arne Törnkvist. En för vår generation legendarisk pojklagstränare i IK Brage. ”Ja, jag är lite krasslig” svarar jag med ansiktet fullt av utslag och tänker att vad gör han här? ”Jag såg dig mot Tottenham och nu vill jag att du kommer över” säger Arne med sin hesa och lite arga röst. ”Vadå komma över” säger puckot. ”Till Brage” väser Arne. ”Jaha. Kan jag …"  ”Bra beslut” avbryter Arne och tar mig i handen. ”Vi tränar i tältet på tisdagar och torsdagar klockan 16.30”
 
Jag står i dörren och ser Arne gå mot scootern. Halvvägs vänder han och går tillbaka mot mig samtidigt som han gräver i skinnjackans innerficka. När han står framför mig sträcker han fram en påse Ahlgrens bilar och säger: ”Krya på dig och som sagt, tisdagar och torsdagar gäller”

Arne försvinner på sin scooter och blir jag stående i dörren. Jag tittar på påsen och jag frågar mig då som nu, fick jag den för att jag var sjuk, eller för att jag skulle komma över?

Salve

Etiketter: mästaren

Senaste Krönikor

Arkiv

Fler krönikor av