Fotbollens dolda ansikte

Av söndagskrönikören - Johan Forsberg

I många idrotter anses doping vara ett fruktansvärt brott mot våra moraliska värderingar och där friidrotten, cyklingen och simningen alla fått sitt rykte nerkört i botten efter att de största stjärnorna åkt fast för doping. Fotbollen har hittills klarat sig mot den stora vågen av avslöjanden, men är det verkligen så fint som den klara ytan visar? När stora pengar finns i potten kommer det alltid finnas människor som är villiga att gå runt regelverket i ren girighet.
 

I veckan fick vi bevittna ännu en dopingskandal i idrottsvärlden. Den svensk-etiopiske löparen Abeba Aregawi åkte fast för en otillåten substans och kommer sannolikt bli avstängd från att tävla en lång tid framöver. Friidrotten är annars en sport som blivit svartmålad under de senaste åren efter dopingskandalernas täta mellanrum. Absolut med all rätt, men frågan jag ställer mig är hur det egentligen ligger till inom den folkkära fotbollen? Vi ser mästerskap köpas av Qatar, Serie-A mästare koras innan säsongsstart och korrupta FIFA presidenter med sedelbuntar under bordet. Ligger fotbollen så pass nära våra hjärtan att vi inte vågar granska det vi håller så kärt?
Mina frågeställningar är många, alldeles för många för att få plats i den här texten. Men efter alla allt fler friidrottsnationer döms ut som fuskare, måste frågan även ställas till fotbollen.
 
Över 60-talet matcher per säsong kräver mycket på en spelares kropp och att ta prestationshöjande medel blir en lättare genväg för klubbar med högra ambitioner. I grunden handlar allt om att vinna till varje pris, oavsett om preparaten står som förbjudna på WADAs lista. Det är en sport med extremt stora resurser och när det finns mycket pengar att vinna är det lätt att kringgå de regler som är uppsatta för en ren idrott. Men när en av världens största fotbollsspelare genom tiderna Diego Maradona åkt fast för doping två (!) gånger och när ingen ifrågasätter hans storhet på planen, vill jag tro att det är vi åskådares omdömde det är fel på. Hur kan en fuskare fortfarande anses som en av de största inom sporten? År 2011 pratade argentinaren själv om hur hela det argentinska landslaget dopade sig under VM-kvalet 1993.
- Det var ingen kontroll alls inför mötet med Australien i kvalet -93. Vår egen ordförande var en av de som planlade det här, sa Maradona till Nyhetsbyrån AP.
 
När jag googlar den här typen av artiklar kommer det upp texter på cirka en kvarts sida. Att det här inte har lyfts upp mer i media är rent ut sagt en skandal och det är bara ännu ett bevis på att vi väljer att vara blinda för sanningen. Nu ska det vara sagt att dopingfallen i fotbollen inte har varit särskilt stora under senaste åren. Men med tanke på hur mästerskap köps under bordet och hur ligatitlar koras innan säsongsstart är diskussionen rättfärdigad. Testas det lika ofta inom fotbollen och på samma sätt som till exempel cyklingen? Eller har WADA svårt att komma åt de största lagens spelare? Diskussionen är lång och än så länge finns för få bevis att komma längre än så här. Men frågan är ställd och jag vill se att fuskarna inom fotbollen kastas ut och ställs inför rätta likt en cyklist/friidrottare/simmare. Men frågan är om vi supportrar verkligen vill det eller om vi hellre vill stanna kvar i vår fantasifulla värld där fotbollsromantiken håller ett fast grepp om ens hjärta. Låt debatten börja.

/Johan Forsberg

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln