Knattefotboll på Friends

av mästaren - Bernt Ljung

2004 bildades Dalkurd, eller Dalakurd som en del kallar dem vilket kanske är ett bättre namn eftersom det placerar klubben än mer geografiskt exakt. I år vinner denna Borlänge klubb överlägset sin serie vilket innebär att de nästa säsong kommer att tävla i Superettan. Apropå Superettan föresten, vi är förmodligen det enda land som har tre div I serier, men det är kanske en annan diskussion.

 

Etiketter: mästaren

Dalakurds prestation är värd all respekt i ljuset av att de haft att konkurrera med traktens eviga stolthet, Brage. Klubben utgjorde de första åren inget sportsligt hot, men efter att ha rusat igenom seriesystemet blev den klassiska föreningen alltmer pressad, på gränsen till nervös. För över tid så uppstod ju en konkurrenssituation om spelare, publik, sponsorer och lokalt massmedialt utrymme här. Detta har löst sig själv eftersom Dalkurd, hittar spelare från andra klubbar än Brage. Angående publiken så finns ingen konkurrens eftersom det inte är samma personer som följer lagen.

Brage har också betydligt mer publik, i alla fall inte än så länge. Det påstås, eller snarare ryktas om att Dalkurd har en mycket stor skara supporters. Tar man publiksiffrorna som intäkt för det påståendet så stämmer det inte alls. Kanske, vilket också är troligt, så är de flesta supporters utspridda inte bara i Sverige, utan i resten av världen, vilket är lika häftigt som trist. Angående ekonomi och kampen om provinsens sponsorpengar, så genomgår Brage som så många gånger förr ett ekonomiskt stålbad för att överhuvudtaget överleva. Dalkurds ekonomi verkar däremot god vilket kommer att vara helt avgörande, om ordförandes målsättning att vinna Superettan första året, ska kunna uppfyllas. Ingen människa, som är någorlunda insatt, begriper ju att bara gratis mat inte är incitament nog för att vinna den serien 2016.

Att titta på landslaget känns precis som när man tittade på sina barn när de spelade. Ingen tyckte på allvar att det var bra fotboll. Men man tittade ändå. Man tittade bara för att man ville att det skulle gå bra för dem.

Östersund och elitfotboll har tidigare bara varit Ope och gamla div II i min bok. Och den enda spelaren jag minns, men han var i och för sig riktigt vass, var den utmärkte norske målmannen Odd Lindberg. Nu verkar klubben med samma namn som staden, ta steget upp i allsvenskan, vilket blir en fotbollsmässig milstolpe för regionen. Dessutom en enastående fin prestation av alla inblandade.

Jönköping Södra, som när detta skrivs, bara är en nätrullare från högsta ligan, är däremot en gammal allsvensk bekanting för oss som levde på 60-talet. För egen del så är min länk till föreningen mycket långsökt och snarare i ”Jag mötte Lassie” formatet. 1968 var jag tio och som vanligt en av de snoriga unga supporter som hängde på Domnarvsvallen för att komma nära idolerna oavsett om motståndet hette Sifhälla, Säffle eller Sirius. I en minnesvärd match detta år mötte hemmalaget Bajen. Där spelade då verklighetens Benny Guldfot, Rolf Kocken Andersson. På den tiden var det inte ovanligt att spelarna hade med sig olika saker ut som man kastade till publiken innan matchen, så även denna gång. När jag ser Kocken komma joggande mot min sektion med en vit plastboll i handen tänds en liten grabbs förhoppning om att kanske kunna få bollen. Tyvärr så tänker de äldre grabbarna runt omkring mig samma sak så jag blir fullständigt inkapslad av de störres utsträckta händer och skrik efter bollen. Döm av min förvåning när hjälten stannar en meter framför mig, sträcker fram bollen i havet av tonårsarmar och säger, ”Tyvärr grabbar, den här bollen ska den här lilla killen ha”.

Tänk vad vissa händelser har en förmåga att stanna kvar länge i ens medvetande…

/Mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln