Ränderna går aldrig ur

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

De har alltid setts som den där kvartersklubben som redan från starten varit tredjevalet i stan. De har slagit i underläge och de har bråkat med storebror. Ändå har de försonats och skapat någonting som med facit i hand faktiskt har fungerat.
 

Jag vet inte om jag har en fäbless för mindre klubbar som av en slump har döpts efter ett namn. Men just IF Sylvia är en klubb som från början i mitt fotbollsliv varit ett lag jag följt. Bara ett halvår gammal fanns jag med i matchprogrammet våren 1992 iklädd en, av min moster, stickad Sylvia-tröja. Jag bevittnade också min första fotbollsmatch på Bollspelaren i Norrköping någon gång under mina tio första år i livet.
 
I garderoben har jag fortfarande mittbacken Magnus Karlssons matchtröja med nummer 2 på ryggen, precis som jag själv. Han spelade dessutom på samma position som jag gjorde då. Den tröjan som min pappa ordnade åt mig när försvararen la skorna på hyllan.
 
Klubben grundades 1922. 25 år efter IFK Norrköping och 19 år efter IK Sleipner. På ett café i Saltängen, en bit från samma område där den forna hemmaplanen låg, satt ett gäng som skulle starta en fotbollsklubb. Seriespelet skulle starta den 8e augusti. Vem som har namnsdag då? Sylvia.
 
De vitblåa klubbarna har 14 SM-guld tillsammans. Sylvia har sju säsonger i Sveriges näst högsta division. Senast de var uppe i Superettan var 2007. De åkte ju ur den där serien lika snabbt men tog med sig ett publikrekord mot IFK Norrköping – men på storebrors arena. Sedan dess har det varit division ett och två som gällt för de svart och vit-randiga. Och de ekonomiska resurserna har också blivit därefter.
 
Det finns en viss rivalitet mellan de tre största Norrköpingsklubbarna trots att de aldrig spelat i samma division. Så när IFK klev in och räddade Sylvia på ruinens brant 2013 stack det inte föga förvånande i väldigt många ögonpar runt om i staden. Ett par år innan hade de trillat på mållinjen i kvalet mot Brage och därefter blivit ett mittenlag i den tredje högsta serien. Nu skulle truppen fyllas på med spelare från IFK Norrköpings U19-lag.
 
IFK klev in, betalade av lån, raderade ut skulder och sålde Sylvias klubbhus. De tog sina kunskaper och applicerade på den klubb som nu skulle agera som språngbräda till A-laget. När den allsvenska säsongen 2010 sparkades igång hade IFK Norrköping ett nytt tänk: Att satsa ungt. Lösningen med Sylvia tre år senare var förvisso kontroversiell – men välbehövlig för vad fotbollen i Norrköping skulle utvecklas till. Där och då var jag knappast den enda att vara tveksam. Med facit i hand så har det trots allt fungerat rätt så bra.
 
David Mitov Nilsson och Christoffer Nyman har varit där, precis som Tesfaldet Tekie, Henrik Castegren, Andreas Hadenius, Julius Lindgren, Adin Bukva och Mohanad Jeahze. Ett halvt dussin spelare som i dag återfinns i IFK Norrköpings A-trupp eller passerat förbi den ut i Europa. Ett tidigt sätt att få erfarenhet av seniorfotboll och ett sätt som dessutom kan gynna fler Norrköpingsklubbar än bara IFK. Johan Andersson, Armin Tankovic, Adnan Kojic och Ken Sema är fyra andra exempel på spelare som spelat seniorfotboll i Sylvias regi men som hittat rätt i andra klubbar.
 
Känslan av kvartersklubben finns kvar även om de flyttat från Butängen till Centrum. 2010 lämnade de Bollspelare till förmån av dåvarande Nya Parken. Men det är samma människor som går på matcherna, det är samma kvinna som står i kiosken. Jag har sett Armando Ibrakovic och Maic Sema göra sig ett namn där nere på Bollis och jag har sett kulturbärare som Johan Roxström och Markus Hansson kriga mot långa mittbackar i Visby Gute. Från den provisoriska och gängliga träläktaren på långsidan där vi i halvtid sprang omkring, till den takbelädda nybyggnationen 2002. Det finns människor som fortfarande brinner för klubben. Även de människor som inte finns med oss längre.
 
2017 gör IF Sylvia ytterligare en säsong i division 2. De gör det med en ny tränarkonstellation och de gör det med en talangfull trupp som vill visa upp sig för de vitblå grannarna. Fotbollsnorrköping har andats optimism under de senaste åren och även om Sylvia nätt och jämnt hängde kvar i fjol så känns det positivt även på den sidan av Östgötaporten.
 
Men det är väl som man säger. Ränderna går aldrig ur. Varken i klubben eller Karlssons gamla matchtröja.
 
/ Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln