Var inte så skraja: Satsa på Paulinho

Av – Gunnar Persson –
Författare, efterhängsen faktagranskare och tyckare som skrivit om fotboll i mer än 40 år. Han blir glad när folk gör sitt jobb men oerhört irriterad när så inte sker eller när beslut fattas på tvivelaktiga grunder. Favoritpåstående: ”Du, jag har nog glömt mer fotboll än vad du någonsin kommer att lära dig”.

Herrarnas landslag har gjort bokslut för året. Det var den bästa säsongen på länge. Det handlar om landslagets återkomst på världsarenan. VM-kvartsfinal och gruppseger i den nya hissåkarturneringen Nations League är goda prestationer, inte tal om annat.
 

Men fundamentet för dessa framgångar finns i första hand i försvarsspelet samt i förmågan att vara bäst när det gäller. Om man räknar ihop årets samtliga 16 A-landskamper blir det mera genomsnittligt, men med en märklig lutning åt ultradefensiv.
 
Sverige har:
• Vunnit 6 matcher och det med målskillnaden 9–0. Segrarna har kommit i en vänskapsmatch mot Danmark, i VM-matcher mot Sydkorea, Mexiko och Schweiz samt mot Turkiet och Ryssland i Nations League.
• Nått oavgjort i 5 matcher (2–2).
• Förlorat 5 matcher (4–10).
Totalt ger det en målskillnad på 15–12.
 
Sverige har alltså inte gjort ens ett helt mål per match. Mittbacken Andreas Granqvist (3) och den numera indisponible Ola Toivonen (2) är de enda som mäktat med mer än ett mål var. Övriga flitigt använda forwards som Marcus Berg, Isaac Kiese Thelin och John Guidetti har gjort var sitt. Sveriges anfallskraft är alltså ingenting som ger motståndarna vare sig ångest eller frossa.
 
I det läget hör Allsvenskans skyttekung av sig: Paulo José de Oliveira, 32 år, som den gångna säsongen gjorde 20 mål på sina 27 matcher för Häcken. Paulinho, som är det gängse namnet, kom till Sverige första gången 2007. Han lämnade landet 2011 men kom tillbaka 2015. Nu är han inställd på att stanna i Sverige och han har därför deklarerat att han vill bli svensk medborgare. I den egenskapen skulle han utan vidare bli aktuell för landslagsspel, vilket han själv också har påpekat. Tanken uttrycktes första gången 2016 i en intervju med brasilianska Globo Esporte.
 
Vi har då alltså:
A Ett landslag som knappt kan göra mål.
B En skyttekung som gärna vill dra sitt strå till stacken.
 
Där ser jag en intresseförening och ett sammansmältande som något naturligt. Men nu befinner vi oss i Sverige, den självutnämnda humanitära stormakten som egentligen inte kan handskas med sina invandrare. Han vill. Vi vet dock inte om Svenska Fotbollförbundet vill. Oavsett vilket har vi ett knippe bestämmelser som utgör hinder för en snabb förändring.
 
Han kommer dock att skicka in en ansökan om medborgarskap före årets slut. Första kriteriet för ett bifall är fem års oavbruten vistelse i Sverige. Han var alltså här 2007–2011, i drygt fyra år. I dagsläget har han varit här sedan april 2015. Sammanlagt skulle det vara nog. Men haken är alltså att vistelsen består av två perioder. Sista ordet är dock inte sagt och reglerna kan ändras.
 
Paulinho har sin familj här och eftersom han aldrig var på tal för det ena blågula landslaget (Brasilien) vill han gärna sikta på spel i det andra. Han har uträttat ganska lite i hemlandet. Bara 35 matcher och 8 mål i ligaspel i mogen ålder. I Sverige, däremot: 87/37 för Häcken i första vändan (Superettan och Allsvenskan), 19/4 för Örebro 2011 samt 77/49 för Häcken sedan 2015. Totalt 183/90.
 
Under sin nuvarande sejour i Häcken har hans medverkan varit en garanti för goda resultat. Placeringarna i Allsvenskan är 7–10–4–5 och bakom tiondeplatsen 2016 finns det faktum att Paulinho bara spelade 11 av 30 matcher.
 
Invändningarna, som jag inte ens behöver höra för att kunna räkna upp, handlar med säkerhet om åldern (och det efter hans hittills bästa säsong i karriären!), något halvkvävt mummel om ”kontinuitet” i landslaget (som i det här fallet skulle innebära att existerande anfallare får fortsätta missa chanser tills de stupar – det är ju också en sorts kontinuitet) samt den allmänna rädslan för att förändra sammansättningen i landslagstruppen.
 
Det sista kan jag förstå. Men bara om det handlar om rädslan att få in en ny partypajare i truppen (en ny Zlatan). Men förändringsrädslan är så stor att inte ens en nykomling i storform som Kristoffer Peterson, Heracles Almelo, fick en ärlig chans till annat än att bära trunk när han togs ut mot Ryssland och Slovakien.
 
Kristoffer Peterson är 24 år förtjänt av en ärlig chans. Paulinho är 32 och jag hoppas verkligen att SvFF ställer sig bakom att hans ansökan behandlas skyndsamt. Det är bråttom. Och han behövs.
 
/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln