Grabbarna i porten bredvid

Av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Nu har vi dagligen, och numer även nattetid, i månader tvingats på en intensiv bevakning av vad som verkar vara världens viktigaste val, nämligen primärvalet i USA. Att i alla medier behöva ta del av denna kringresande pajkastning från sponsrade politiker blir milt uttryckt påfrestande. Jag har inte sett ett enda försök till analys om vad världen, eller Sverige för den delen, kan förvänta sig utifrån de politiska ideologier och idéer som kandidaterna gått till val på.

Självklart borde den frågan vara den viktigaste eftersom det handlar om politik och vad som eventuellt kommer att förändras. Som fars fungerar det däremot utmärkt, och kanske är det syftet eftersom amerikanerna är bra på underhållning och gärna gör show av det mesta. Underhållning eller inte, jag tror dock svenska folket inte är lika imponerade och attraherade av landet och detta primärval som journalisterna tycks tro.
 
Att i tjugotvå år i rad nått kvarten är en fullkomligt enastående idrottsprestation av en elitklubb. Sandviken är bandyns Barcelona. Respekt är bara förnamnet här!
 
Jakten på framgång och berömmelse, men kanske framförallt pengar, tar sig mer och mer bedrövliga uttryck. Eller hur ska man tolka Aregawi och dennes rådgivares myglande och trixande för att så fort som möjligt få skubba för Sverige. Bra taktik det där med att till en myndighet säga att man ska bo i Sverige, men till en annan, som vill ha inkomstskatt, välja en annan sanning och påstå att man aldrig bott här. Nåväl, efter en mycket snabb process så blev hon svensk medborgare och vi kunde glädja oss åt svenska medaljer i EM och VM på distanser vi aldrig innan varit konkurrenskraftiga i. Nu verkar baksidan på dessa medaljer inte bara var ful utan genomrutten och värdet totalt devalverat då flickan dessutom inte kunde hålla fingrarna borta från pillerburken märkt ”förbjudna preparat”. Som alla pillerfuskare så har hon givetvis ingen aning hur dessa preparat hamnat i kroppen. Jag önskar att någon, någon gång rakryggat, för att åtnjuta någon form av heder, kunde säga som det var, att man i sin iver att bli bäst frestades till att passera gränsen för det tillåtna. I stället så levereras som vanligt floskler och snyfthistorier av dem som avslöjats med byxorna nere. Att spela oskyldig och lägga all skuld utanför sig själv för att man gick bakom ryggen på sina motståndare och fuskade, är däremot ingen bra taktik eftersom ingen någonsin kommer att köpa det. 
 
Idrottens fundament kommer att raseras om vi i framtiden ska värva atleter från andra nationer och via grumliga snabbspår göra dem till svenskar bara för att vinna medaljer. Det blir som en form av medborgar-doping. En fullständigt värdelös utveckling som idrottslandet Sverige ska hålla sig för god för att delta i. Dessutom vad himla trist för andra duktiga atleter som i framtiden kommer att göra en byte-av-nationalitet-resa på hederliga och humanitära grunder då andra har bäddat så falskt…
 
Raka motsatsen och en skön kontrast till detta fifflande och trixande är pingislandslaget prestation när de la hela Kina på rygg 1989. Jag såg om den välgjorda dokumentären Bragden för ett par dagar sedan och berördes fortfarande över deras magnifika prestation där i Dortmund. Men lika gemytligt är känslan av att få komma lite nära dessa tre svenska pingisvirtuoser som trots sina olikheter, verkar vara precis så ödmjuka och vanliga som grabbarna i porten bredvid. Tänk att dessa artister inte bara utklassade de tre mest framstående pingismaskinerna från ett urval av flera miljoner, de drog också ner brallorna på hela systemet. Ett system där ledord som spontanitet och glädje inte verkar finnas i tränarutbildningens terminologi. Saknas de ingredienserna så räcker inte ens ett desperat framkallat domarbyte för att stoppa det tåg som fått upp farten…

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln