Glöm inte varifrån du kommer

av en spelare - KARL SUNDSTRÖM

Om en helg utan Premier League-omgång passerat, har helgen ägt rum då? Om en lördagseftermiddag utan Diego Costa-tjafs och Arsène Wenger-diskussioner inträffat, har eftermiddagen faktiskt skett då? Kanske, kanske inte. Klart är i alla fall att det har sparkats boll på de brittiska öarna under den gångna helgen.

 

Etiketter: spelaren

Initiativet Non League Day, med syfte att lyfta fram gräsrotsklubbarna, är ett lysande sådant. När den brittiska proffsfotbollen går i landslagsdvala kliver de lokala småklubbarna ut i rampljuset. Med sänkta biljettpriser och FA:s uppbackning blev helgen som gick en helg för de Stapenhill, Tower Hamlets och Curzon Ashton som kämpar i Premier League-cirkusens kölvatten. De är inte bara utsökta Buster-namn utan högst verkliga klubbar som spelar fotboll för att det är det bästa som finns. Non League Day är ett vackert årligt initiativ som belyser vikten av det närodlade. För när den moderna fotbollen forsar fram i ett ursinnigt tempo glömmer vi lätt bort varifrån vi kommer.

Alla föds inte på Tower Hamlets gator. Andra föds i Buenos Aires gulblåa kvarter, heter Carlos Tévez och har gudabenådade fötter. I hela Tévez utlandskarriär har han pratat om att flytta hem. Champions League-finaler? Javisst. Men den gnagande känslan av La Bombonera har alltid varit överväldigande. När han efter många om och men åter står i en Boca Juniors-tröja är profetian självuppfylld. Cirkeln sluts, Tévez är hemma och La Boca stormar mot argentinskt ligaguld.

Men vad händer om någon tar ditt kvarter ifrån dig? När 85-årige Carmen Martínez Ayuso efter 50 år i sin lägenhet i stadsdelen Vallecas blev vräkt så reagerade spelarna i kvarterets fotbollslag. Det finns fotbollslag. Och så finns det Rayo Vallecano. Jag såg nyligen en dokumentär om det fantastiska regnbågsfärgade laget där de beskrevs som ”det sista kvarterslaget”. En klubb som spelar för sitt Vallecas och tar ansvar för sitt Vallecas. ”Hon är en lokal medborgare och klubben kan inte vända henne ryggen”, sa lagets fart-och-fläkt-tränare Paco Jémez. Spelarna i klubben reagerade och ordnande henne en bostad.

Sagt och gjort. Rayo är och förblir en ynnest i sin samtid. Men vad händer när någon faktiskt tar ditt kvarterslag ifrån dig? Den senaste helgen gjorde mig nämligen lite ledsen. Min moderklubb, Sandåkerns SK, överlämnar snart sitt A-lag till stadslaget Umeå FC. Det A-lag som producerade Mikael Lustig och var en Ronnie Hellström-räddning från Allsvenskan, blir nästa år ett Umeå FC 2. Ungdomsverksamheten lever kvar. Men A-laget övergår till UFC:s regi. Det är på alla sätt ett sunt beslut för stadens fotbollshelhet. Men en liten ideologisk dolk skickas in i det kvartersklubbshjärta som är Sandåkerns SK.

Men det är som det är. Modern fotboll ger. Modern fotboll tar. Somliga profetior slutar på det sätt de är avsedd att sluta. Somliga gör det inte. Det viktiga är inte att alla sagor slutar lyckligt. Det viktiga är att vi kommer ihåg. I den moderna fotbollens ekosystem finns det inte plats för alla föreningar. Hemma i Västerbotten läggs lokala fotbollsföreningar ner i en skrämmande hög takt. Inlandsföreningar flyter samman eller läggs ned. I centrum blir småföreningar storlags farmarklubb. Allt i enlighet med den globalisering och urbanisering som råder. Det är egentligen inte något konstigt med det. Men likväl en smula sorgligt.

När kvarter urholkas eller flyter samman ska vi göra allt för att komma ihåg. Det finns egentligen inte plats för Rayo Vallecanos i toppfotbollen. Och de romantiska Carlos Tévez-sagorna blir allt färre. Just därför är initiativ som Non League Day så viktiga. Just därför ska vi vara stolta över varifrån vi kommer. Du kan ta killen från Sandåkern. Men du kan inte ta Sandåkern från killen.

/En spelare

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln