Höstmörkret faller över svenska arenor

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

September har blivit oktober och lagom när höstmörkret faller över de svenska fotbollsserierna så ska det spelas sexpoängsmatcher, kvalmatcher och ödesdigra omgångar. Å ena sidan lycka och avancemang – å andra sidan besvikelse och nedflyttning. Jag vet i alla fall vilken av dem jag föredrar.
 

Det händer i alla länder, i alla ligor och på alla nivåer. För det är lika mycket en del av sporten som en del av fenomenet fotboll. Sporten som att åka ur division 5 och fenomenet som att vinna "miljardmatchen" och avancera till Premier League.
 
Det är nu det ska avgöras och det är nu vi går in i slutskedet av säsongerna. Vissa öden har redan skrivits medan andra fortfarande har chansen att påverka sin utgång. Och kanske är det just den intensiteten i ett avgörande som gör att alla supportrar sluter upp och match efter match sätt sitt hopp och sin tro till ett klubbemblem. Det spelar ingen roll om det är de svenska mästarna i Allsvenskan eller ditt lokala gäng i gärdesgårdsserien – det är trots lika lätt eller tungt med ett säsongsslut.
 
För fyra år sedan var jag med och tog upp mitt lag till division 5. Ett par år senare kom vi fyra i serien och i fjol säkrade vi kontraktet i den allra sista omgången. I lördags hade vi en ny sådan där måstematch. En timmes resa dit, två timmar fotboll och en timme hem igen. Poängtapp innebar nedflyttning – vinst innebar ett sista halmstrå. Nästa säsong spelar vi i en division lägre. Om det kändes nattsvart, besviket och tungt? Självklart. Det sägs ju att tabellen aldrig ljuger och hur mycket man än vill hitta ursäkter och förklaringar så handlar det om att ta så många poäng som möjligt. De två eller tre som tar minst poäng åker ur – svart på vitt. I proportion till respektive serie så är jag säker på att det känns lika mörkt oavsett nivå. Om du är ett proffs som trillar ur högstaserien eller en amatör som åker ur den näst sämsta. Fotboll är fotboll.
 
Samtidigt så är det såklart en markant skillnad mellan de som lägger åtta timmar i veckan på träningar och match och de som ägnat sina liv åt fotbollen. De som sagt nej till saker för att träna, som har valt bort saker som kommer med vissa perioder i livet – de som varit dedikerade att på allvar försöka att bli bäst i världen. Hur mycket slår det tillbaka om man faller ur en division? De som orkar stanna kvar och kriga för märket på bröstet. Att hantera en motgång är lika viktigt som att vårda en vinst.
 
Det finns två tydliga vägar att gå som klubb. Antingen satsar du stenhård på att återigen ta klivet upp eller så sätter du dig ner, resonerar och helt enkelt börjar om. Det senare alternativet kanske till och med är svårare än det första – att acceptera sin plats. Ur ett allsvenskt perspektiv är det inte svårt att minnas AIK:s sorti 2004. Året efter vann de Superettan och 2006 var de inte bara tillbaka i fotbollens finrum – de var dessutom bara en poäng ifrån ett SM-guld. Det är långt ifrån alla klubbar som har den möjligheten.
 
Att för min egen del börja om i division 6 är nästan så långt ifrån toppen man kan komma, men samtidigt kanske det är precis det som behövs. Jag är en av dem som tränar fotboll två gånger i veckan och spelar matcher på helgen. Men jag är lika besviken för det. Och mitt i allt det här så vill jag ändå tro att det är just en sådan charm som gör att jag har förälskat mig i den här sporten. Att det finns så stora kontraster i någonting som ändå är så lika varandra. För oavsett hur behövligt det kan vara att börja om så är det alltid roligare att vinna än att förlora. Kanske är det också en naivitet som driver mig framåt och alltid tänker att de mesta löser sig till slut.
 
Nu har jag varit med om att både avancera till och åka ur en serie. Jag vet i alla fall vilken av dem jag föredrar. Det gäller bara att dra lärdom av båda två.
 
/ Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln