En sann historia - med fiktiva namn

Av - Daniel Collin -
Fotbollsälskare som vid sidan av jobbet ägnat majoriteten av fritiden till ideell knatte- och ungdomsverksamhet sedan 2006. Blir lika glad av att se favoritlaget i Allsvenskan vinna guld som att se glädjen i barnens ögon när de är nöjda med något de lyckats med på en träning.



Pelle och Simon var 10 år. De spelade fotboll så ofta de kunde, ivrigt påhejade av sina pappor som också tränade laget de spelade i.
 

Papporna var av den mer ambitiösa sorten, så Pelle, Simon och deras lagkamrater fick ordentligt med träningar, matcher och cuper - vilket de tyckte var roligt.

Särskilt Pelle och Simon eftersom de alltid fick mest speltid, vara lagkaptener och slå alla frisparkar och straffar.

De ambitiösa pappatränarna hade genom sitt engagemang och sin kunskap lyckats få ihop ett riktigt bra lag som nästintill kunde ge de allra bästa (storklubbarna) en riktig match.

Men eftersom det bara var ”nästan” kände de att de behövde börja nivåindela killarna i laget, i en ”lite bättre” grupp och en ”annan grupp”.

Detta gjorde att de insåg att de inte riktigt hade tillräckligt bra spelare på alla positioner, så de började prata lite med andra lags spelare om de inte skulle vara intresserade av att komma till deras lag.

Till pappatränarnas stora glädje fick de 5 nya spelare som välkomnades med öppna armar och direkt fick vara med i den ”lite bättre” gruppen.

Efter några veckor märkte de att fyra av de där fem kanske egentligen passade bättre i den andra gruppen, så de ändrade snabbt lite på indelningen.

Den femte, vi kan kalla honom Erik, fick fortsätta i den ”lite bättre”.

Nu när pappatränarna hade gjort den här nivåindelningen blev de ännu mer engagerade och ambitiösa på sina träningar, matcher och cuper.

Ja, för den ”lite bättre” gruppen vill säga.

De åkte på ”svår-cuper”, spelade i ”extra-svår-serier” och började göra lite mer avancerade övningar på träningarna.

Med den ”lite bättre” gruppen alltså.

Den andra gruppen körde på som tidigare med kvadraten och smålagsspel på träningar och spelade sina matcher. Jo, någon gång fick de även åka på cup - som var på lagom nivå för dem.

För det mesta kunde någon av pappatränarna vara med på den andra gruppens matcher och cuper, men ibland hann de inte med och då var det ju bra att det fanns föräldrar som kunde coacha i deras ställe.

Eller, kanske inte för det mesta utan oftast inte.

Plötsligt en träning sa de till Erik att han skulle vara med gänget som körde kvadraten och spelade smålagsspel.

Erik hade svårt att hålla tillbaka tårarna när hans pappa hämtade honom från den träningen, så pappa undrade såklart vad som hade hänt.

När det visade sig vara mer än en engångsföreteelse bad Eriks pappa att få prata med pappatränarna och förklarade hur sonen kände.

Han undrade om det inte gick att hitta ett sätt att se alla killarna och kanske blanda nivåerna lite någon gång ibland. De var ju trots allt fortfarande ett och samma lag.

Pappatränarna lyssnade och sa allt Eriks pappa ville höra, vilket kändes bra.

Så han sa till Erik att det nog skulle bli bra.

Men pappatränarna gjorde ingenting av det de hade sagt, utan fortsatte precis som tidigare.

De tänkte att Erik nog skulle förstå. Och hur skulle de förresten hinna se alla? De höll ju på att utbilda morgondagens fotbollsstjärnor - vilket minsann inte var någon enkel uppgift.

Erik förstod inte, utan blev alltmer ledsen och började prata om att sluta med fotboll.

Eriks pappa gick då till föreningens styrelse och beskrev lagets situation.

Eftersom pappatränarnas sätt att bedriva sin lagverksamhet inte följde föreningens policy bestämde styrelsen att pappatränarna antingen fick ändra på sig eller sluta som pappatränare.

De valde att sluta i föreningen och fick med sig 4 spelare till andra lag. Sina söner och deras bästa kompisar.

Erik och hans lag fick nya pappatränare som hade ett helt annat mål än de gamla.

Det nya målet var att ”ingen ska sluta”.

Självklart ville man vinna så många matcher och cuper som möjligt, men att någon av spelarna skulle ha slutat var 100 gånger värre än att förlora en match ansåg de.

Idag, sex år senare, var det fyra år sedan Pelle och Simon slutade med fotboll.

Erik och några till från ”det andra” laget spelar i U17 Allsvenskan och har ögonen på sig från ett flertal av de största klubbarna i Sverige.

Det här är en sann historia, med fiktiva namn.

Jag kan inte låta bli att känna en viss skadeglädje gentemot papporna, men jag tycker synd om Pelle och Simon.

Och till alla er som tänker att ”det här låter ju fint, men det kan inte kan vara någon j….a social verksamhet” ska förtydligas att laget inte blev sämre när de första pappatränarna lämnade.

Tvärtom var de uppskattningsvis topp 5 i sin region vid 12-14 års ålder.

Och man hade skapat en vilja hos alla killar att komma till varje träning för att det var roligt.

Men framför allt lärde de sig kamratskap, respekt och att alla är lika mycket värda.

Jag hoppas att Pelle och Simon har fått chans att lära sig det på något annat håll så de inte växer upp och blir som sina pappor.

PS. Jag är inte emot nivåindelning, så länge man inser att barn är barn och alla behöver bli sedda. Gärna med målet att ingen ska sluta. DS.

/Daniel Collin

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln