Är Bayern bäst någonsin

av fredagskrönikören - Adam Nilsson

Det var en bländande uppvisning på Allianz Arena i onsdags. Bayern München ville visa att förlusten mot Arsenal på Emirates endast var en tillfällighet och det gjorde man med råge på hemmaplan. Bayern var överlägsna så till den milda grad att Arsenal framstod som ett bottenlag i Premier League snarare än ett topplag. Tyskarna lät bollen cirkulera mellan lagdelarna med den iver och energi som har personifierat Bayern när de har varit i form. Det är få andra lag, om något, som kan få svår fotboll att se så enkel, så bekväm, så behärskad som Pep Guardiolas Bayern München.

 

Etiketter: fredagskrönikören

Och det är just vad det är: Pep Guardiolas Bayern. Under flera år har han fått leva i skuggan av sin företrädare Jupp Heynckes. Den rutinerade Heynckes blev namnet på alla supportrars läppar efter att han lett Bayern till deras första trippel. Utgångsläget hade kunnat vara enklare för Guardiola men spanjoren valde trots framgångarna att arbeta på den inslagna väg som han föreslagit i sina första möten med de ansvariga från Bayern. Detta långt innan Guardiola hade skrivit på eller Heynckes för den delen nått sina stora framgångar. Just det, att Guardiola valde att skära med det framgångsrika förflutna var något som inte uppskattades av många supportrar – något det idag gör.

Guardiola är en man som arbetar ifrån sin egen övertygelse. Den spanske tränaren har sitt sätt att se på fotboll, sina tankar och idéer om hur den ska utövas för att inte bara vara framgångsrik – utan också underhållande. För Guardiola handlar fotboll om dominans. Om att äga bollen. Eller snarare att motståndarna inte ska ha bollen. Inte ska få styra skeenden i matchen. Guardiola eftersträvar den kombination som fotbollstränare under mer än ett århundrade har strävat. Det vill säga att vinna genom att spela en attraktiv fotboll. Ofta sett som två ytterligheter, ofta satta i en kontext emot varandra har Guardiola velat sammanföra skönheten med framgången. Något som har ställt stora krav på honom själv, men framför allt på hans spelare.

Under sina snart tre i Bayern har Guardiola genomgått tre olika stadier. Under det första året införde han dominansen. Under det andra året införde han skönheten. I år har han jobbat på kombinationen. Truppen har börjat förstå Guardiola bättre, men framför allt har tränaren själv börjat förstå truppen. Under sin tredje höst i Tyskland har Guardiola fått ifrågasätta i sina egna föreställningar, förändra och anpassa sina egna tankar till vad han har att jobba med och vilket resultat det har givit. Thomas Müller har blommat ut till en världsspelare. Robert Lewandowski gör mål på allt. Douglas Costa och Kingsley Coman springer på kanterna och tar sig förbi spelare som om de aldrig gjort något annat. David Alaba och Philipp Lahm är överallt på planen. I mitten finns Thiago och Alonso som personifierar Guardiolas skönhetstankar mer än några andra. Och sedan finns odjuret, motsatsen till Guardiolas tankar, i Arturo Vidal där någonstans.

Har Guardiola uppnått perfektion? Frågan är filosofisk. Vad är egentligen perfektion? Är det att gå vinnande ur alla matcher? Är det att spela den vackraste fotbollen? Är det kombinationen? Jag vet inte. Men jag tror att Guardiola är närmare perfektion än vad någon annan tränare någonsin har varit. För det Bayern München vi ser är i sina bästa stunder en kraft som nog tidigare aldrig skådats. Det är en blandning av ofrivillig vilja att vinna, att aldrig sluta likt ett oändligt kugghjul som bara rullar och den vackraste av målningar som berör dig i det allra innersta. Bayern München bevisade mot Arsenal inte bara att man är fantastiskt bra, utan att man också spelar en fantastiskt vacker fotboll. Guardiola hade inte kunnat vara nöjdare, skulle jag tro.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln