Englands fotbollsproletärer har tagit kommandot

Av - Gunnar Persson -
Fotbollsskrivare, författare och redaktör sedan jämnt 40 år tillbaka. Flyttade till Stockholm 1979 men kan fortfarande ägna MAIF en tanke då och då.
 



Att finalplatserna i Champions League och Europa League tagits av fyra engelska lag är ingen plötslig smocka mot övriga Europas fotbollsverksamhet. Det är resultatet av en process där de engelska klubbarnas höga tv-intäkter och deras klubbägares djupa fickor långsiktigt slukat syret för övriga utmanare.
 

Idag kan man säga att ”Alla vägar bär till The Premiership”. Undantagen är få, så få att de ligor som den engelska numera distanserat framstår som uppgjorda på förhand. Spanien, Tyskland, Frankrike, Italien. Inga överraskningar där, inte nu för tiden.

Den engelska löneexplosionen inträffade i höjd med att Premier League instiftades 1992/93. Champions League kom samtidigt liksom kabel- och satellit-tv-bolagen i övriga Europa. Kampen om sändningsrättigheterna var hård och pengarna började flöda på ett osannolikt sätt.

För att hitta den föregående milstolpen vad gäller löner i engelsk fotboll får vi gå tillbaka till 1961. Dessförinnan var förhållandena nämligen usla. De engelska spelarlönerna hade sedan 1890-talet hållits på miniminivå av klubbägarna och faktum var att 1950-talets bästa engelska amatörspelare tjänade bättre än proffsen!

Det sista påståendet tarvar en förklaring. Fram till 1974 var Englands fotbollsspelare uppdelade i amatörer och proffs (Sverige tog bort amatörbegreppet 1967). Det fanns ett amatörlandslag, det fanns ett antal regionala ligor för amatörerna och det fanns – framför allt – en FA Amateur Cup. Den turneringen spelades första gången 1893/94 och avslutades 1973/74. Den hade skapats i ett läge där sprickan mellan amatörer (överklass) och proffs (arbetare) hade vidgats till den grad att amatörerna ansåg sig bestulna på den sport man en gång skapat. Amatörcupen fick sitt publika genombrott när finalen 1949 flyttade in på Wembley. Precis som ”stora” FA-cupen spelades den inför fulla läktare, då 100 000 åskådare. Anledningen till att en amatörspelare kunde tjäna mer än ett proffs var att denne i allmänhet var välutbildad och hade ett bra jobb. Hans civila lön och den tillåtna ersättningen för en amatör blev tillsammans mer pengar än vad ett proffs fick tjäna.

Kärnan i det här märkliga förhållandet var det maxlönesystem som gällt sedan 1901. Ekonomisk ersättning hade förekommit sedan tidigt 1880-tal och blivit tillåten 1885. Sign-bonusen hade 1893 satts till maximalt £10 (och det beloppet skulle inte höjas förrän 1958!). Klubbarna låg sedan på för att få till ett individuellt lönetak. Det sattes 1901 till £4 per vecka. 1910 höjdes det till £5, förutsatt att spelarens lönehöjning gjordes i steg om 10 shillings åt gången (ett pund växlades på den tiden i 20 shillings). Men det här var alltså den fasta maxlönen. Det fanns självklart en differentiering inom varje spelartrupp och det var lika givet att lönen var lägre (ca 75%) under sommarmånaderna. Samtidigt utgick segerpremier, vissa trohetspremier och extra pengar för landslagsspel. Men generellt sett var den stora fördelen för ett fotbollsproffs att han slapp arbeta i kolgruvan eller på fabriken. Lönen var upp till den dubbla jämfört med vad vanligt folk kunde dra in per vecka.

Strax efter andra världskriget ställde spelarfacket krav på förbättring. Det blev ett mål för Arbetsdomstolen. Där sattes de nya nivåerna: Max £12 under säsongen (£10 under sommaren). Men det viktigaste var att man nu också fick miniminivåer (£7/£5) för alla spelare som fyllt 20 år.

Klubbarnas intäkter bestod enbart av publikintäkter och spelarförsäljningar. Så länge som gästande lag skulle ha del av publikintäkterna – vilket gynnade mindre klubbar – myglades det något otroligt med redovisningarna. Förkrigstidens publiksiffror är av det skälet helt enkelt inte trovärdiga. Siffrorna pressades ner och pengar försvann – vart då? Ja, säg det. Spelarna gjorde sitt för att rå på ägarna. Sunderlands lag brukade till exempel låta sig mutas till att förlora matcher på höstarna. Sedan, när tabelläget blev allt mer utsatt, vände man sig till sin egen styrelse med begäran om extra bonus ifall man skärpte sig under våren och undgick att åka ur. Sunderlands spelare var ligans mest välklädda. Men de vann aldrig något.

Joe Richards var ligans president. Han ägde också Barnsley FC. Han var en av de fulare fiskarna bland bossarna och det kan inte uteslutas att hans beteende var en utlösande faktor till att spelarna till sist satte hårt mot hårt. Det var kutym att spelarna fick bonus efter fem år med samma klubb och att man efter tio år belönades med en testimonial, en recettmatch där alla intäkter gick till spelaren. Småaktigt nog valde han att helt ignorera flera spelare som hade rätt till belöningar. Och det var ju inte stor idé att rikta klagomål om detta till ligastyrelsen …

Andra bossar hade andra infallsvinklar. När taket 1958 höjdes till £20 sade Fulhams ordförande Tommy Trinder, en gammal Music Hall-komiker, så här: ”Det är mycket pengar. Men jag hade gärna betalat Johnny Haynes £100 i veckan. Tyvärr får jag ju inte!” Publiken hade för länge sedan slutat skratta åt hans gamla skämt och det här uttalandet skulle han ganska snart få äta upp. Haynes var inner och Fulhams landslagsstjärna. Den andre innern i laget hette Jimmy Hill, först känd för att han var den ende spelaren i ligan med helskägg.

Men Hill var också spelarfackets ordförande. En energisk sådan som föresatte sig att bryta klubbägarnas lönekartell. Det blev förhandlingar under säsongen 1960/61. Dödläge uppstod och spelarna utlyste strejk till den 21 januari 1961. Inför det hotet lyftes taket bort. Och Tommy Trinder tvingades stå vid sitt ord. Haynes lön femfaldigades på ett ögonblick.

Professionalismen uppstod i England men förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare fick tidigt en form som stelnade och fick vara kvar alltför länge. Man kan säga att skadan har tagits igen med besked.

/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln