EM-kval - En bitterljuv tid som hägrar

Om mindre än en vecka börjar det igen. Denna ljuvliga men ack så plågsamma resa på väg mot ovissheten. EM-kvalet. Trots att själva huvudturneringen har utökats från 16 lag till 24 (nästan halva Europa) finns det dessvärre inga garantier för att Erik Hamréns mannar deltar där.

 

Trots att vi, inledningsvis, bara behöver komma trea i en, på pappret, överkomlig grupp har världsfotbollen närmat sig oss och till och med gått förbi de senaste åren. Detta är förstås ingen väl bevarad fotbollshemlighet som jag sitter och ruvar på. Det är en officiell handling som allmänheten redan har tagit del av. De flesta vet redan detta. De flesta vet att så kallade blåbärsnationer som Moldavien och Liechtenstein inte bjuder på gratispoäng längre.
De flesta är också medvetna om att nyare nationer, sprungna ur demokratiska processer och omritade världskartor, såsom Montenegro, snabbt har avancerat i fotbollsfamiljen. Något som leder mig till frågan utan ett ordentligt svar: Varför hänger inte vi med i utvecklingen? Varför låter vi oss bli ikappsprungna, omkörda och därefter lämnade ensamma kvar av den alltmer växande fotbollsvärlden?

I VM var det tydligt.
- Luís Suárez Uruguay gick till åttondelsfinal. Ett land med tre miljoner invånare och en klart diskutabel ekonomi.
- Costa Rica, med mindre än halva vårt invånarantal, tog sig till kvartsfinal.
- Belgien, våra europeiska grannar, som är klart jämförbart med oss på flera nivåer nådde lika långt som Costa Rica.
- Och vi? Vi i Sverige? Vi deltog inte ens.

En anledning till detta är att UEFAs kvalifikationsprocess är en svårare väg att vandra än den syd- och nordamerikanska. Irland väger faktiskt tyngre än Panama. Österrike skrämmer mer än Bolivia. Men det kan även handla om cykler i respektive landslag. Problemet är bara att jag inte ser var nästa svenska framgångscykel ska börja.

Det är lätt att skrika sig hes på och peka finger åt Erik Hamrén eftersom att han är ytterst ansvarig för vårt svenska landslag. Men det är att göra det lätt för sig. Hamrén bestämmer nämligen inte över vilken kvalitet våra spelare håller. Han kan inte skapa världsklassartister av lojala, svenska fotbollsarbetare. Det går inte att lära en fullärd och fullfjädrad fotbollsspelare att bemästra tiki-taka-kakafoni vid 28 års ålder. Då får man helt enkelt jobba med det man har. Däremot går det att göra som kvartsfinalisten Belgien. Som bronsmedaljören Holland. Och som världsmästaren Tyskland. Man kan börja tidigare. Man kan lära spelarna redan i yngre år och det är där vi måste börja för att kanske ha en respektabel fotbollsframtid på landslagsnivå.
Jag säger inte att Sverige inte har talang eller spännande råmaterial. För det har vi. Vi har bara ingen plan för att ta hand om dem just nu.

När matchen mellan Österrike och Sverige blåser igång på måndag på, den av färska minnen fruktade, Ernst Happel-Stadion i Wien gör vi svenskar oss redo för kortsiktig ångest (en match är ju bara drygt 90 minuter) och långsiktig plåga. För vi vet helt enkelt inte hur EM-kvalet kommer att sluta. Förhoppningsvis slutar det i festscener, uppknäppta västar och extatiskt jubel. Men det är tyvärr ingen garanti för framtiden.

/Supportern

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

arkiv

Krönikor av: