Sluta snacka –börja agera

av tränaren - Nils Montan-Lund

Ungdomsidrotten har väl aldrig granskats så flitigt som nu.

Näst på tur är SVT att gå igenom idrotts-Sverige och fokus ligger på det faktum att man tappat ett stort antal deltagare och deltagartillfällen.

Det kan ju tyckas lite underligt när befolkningen samtidigt växer och naturligtvis är det här ett problem, men SVT gör samma fel som så många andra.


 

Man målar upp en bild, men presenterar inga lösningar.
Själv måste jag utgå från fotbollen och den verklighet vi befinner oss i här på ViLirare.

Fotbollen tappar också unga deltagare och det syns just nu ingen ljusning.
Man kan argumentera för att en idrott kan nå ett tak för antalet deltagare man kan locka och hålla inom sitt område. Men det är oroväckande att förlusterna är så markanta.

Som fotbollstränare i en stor verksamhet, som jag också kan se utifrån som journalist, så får jag en bra samlad bild av vad som saknas i dag för barn- och ungdomar i svensk fotboll: Vi saknar fler olika typer av fotbollsverksamhet och en tydlighet vad som gäller inom respektive område.  De som är motståndare till fotbollsakademier kan ju i alla fall inte säga att akademierna inte är tydliga med vad deras syfte är och vad de står för.

Dels skulle vi behöva fler av den typ av lag som tränar för att träffas och lattja lite. Kanske någon gång i veckan och så en match på det per helg under fotbollssäsongen.

Men också verksamheter som kan erbjuda en satsning på de som börjar sent med fotboll, men uttalat vill satsa och investera mycket av sin tid i många träningstillfällen.

En annan typ av verksamheter som vi saknar i stor utsträckning är fotbollslek, där barn från 6-12 år helt kravlöst kan komma och leka fotboll, utan att syftet är att utbilda just fotbollsspelare. Det kan ju även göras i fritidsform.
I mina ögon borde det vara självklart att de som vill lägga ned mycket tid (satsa) på sin idrott ska få möjligheten att göra det, utan att dömas. På samma sätt ska den som bara vill leka och röra på sig med fotboll som aktivitet få göra det, utan att dömas.

Jag tycker att jag alltför ofta hör folk som ställer de här alternativen mot varandra och tycker att leken är för löjlig och lättsam, eller att akademierna är för hård och krävande. 

Själv har jag ingen annan önskan än att utövarna får välja själva. Jag kan inte annat än att se det som en tillgång att valmöjligheter finns.

Det borde bara finnas ännu fler.
I mina öron låter det här som en självklarhet, men det finns också grupper som ivrigt argumenterar emot det här med valfrihet. Som tycker att precis alla grupper ska vara blandgrupper och att det är det bästa för alla. Det är deras universallösning.

Problemet är bara att de då glömmer(?) bort att vi människor, även barn och ungdomar, är olika och därför också har olika viljor och behov.
Fotbollen skulle må bra av fler valmöjligheter, att inte vara så begränsande som den är i dag. Det är jag helt övertygad om.

Det är en stor utmaning vi står inför och nu är det dags att sluta snacka och börja agera.

Vad för nytta har vi annars av alla granskningar och de otaliga debatter som pågår konstant just nu, förutom att det är underhållande?

Precis, ingen alls.

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln