Usel nivå i miljonstaden

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Hör på nyheterna att Bajen nästa säsong gör sällskap med AIK ner till div I. Visserligen går Djurgården upp och blir ett ljus i stort mörker men vad är det som händer? Varför kan inte Sveriges största stad skapa ett elitlag för damer värt namnet? För alla vi som bor på andra orter och befinner oss långt ifrån frågor och svar förefaller Stockholm och elitfotboll för damer vara en usel kombo. Ska det vara så svårt att bygga något stadigt och bra och som håller och som inte slutar med en ekonomisk pannkaka som Tyresö?

 

Min gamle adept, den eminente backspelaren och blivande topptränare Mikael Eklund, gör mig via sms uppmärksam på att i Italien, där betygssätts inte bara domaren, utan även straffområdeschefen. Utan att veta så antar jag att deras betyg, speciellt om det mot all tänkbar förmodan råkar vara bra, kommer att ifrågasättas eftersom deras bedömningar och beslut alltid gör det. Kan det överhuvudtaget vara möjligt att få höga betyg som utövare av dessa utsatta och ständigt kritiserade yrkesroller? Jag är skeptisk.

Lars Lagerbäck sa i en radiointervju nyligen att han borde tacka Filip och Fredrik eftersom de tidigare påstod att han var Sveriges tråkigaste person. Efter den etiketten kan han numer vid varje föreläsning slå ur underläge, vilket han är en mästare på, genom att öppna med frasen, ”Framför er ser ni nu Sveriges tråkigaste människa”… hur är det möjligt att misslyckas efter den entrén?

AIK hamnade inte högst upp på podiet i år heller, inte heller Blåvitt utan där kom Peking att glänsa. Mina sympatier för dessa lag väger lika i skålen. Pekings prestation beundrar jag, insatsen är fantastisk sett i ljuset av att de innan serien inte var i närheten av ett favoritskap. Sådant stavas suprise och det gillar vi. Det bekräftar också att det ibland är möjligt att nå mål och nivåer som innan syntes obestigbara. Pekings prestation bör därför tjäna som drivmedel för andra spelare och lag som drömmer om liknande triumfer. I Blåvitt gillar jag Alvbåge, inte bara för att han har utvecklats till en lysande målvakt, utan lika mycket för hans ödmjukhet och sympatiska framtoning. 1997 var jag instruktör på elitpojklägret i Halmstad och en av dem som rekommenderade den där femtonåringen från Torslanda till pojklandslaget. Dessutom så hyser jag stor respekt för tränare Lennartsson. Förmodligen den bästa vi har just nu.

Fastnar ibland framför engelska 70-tals matcher på tuben. Ett av många sköna klipp är från september 1972 då Wolverhampton mötte Man United på Molineux Ground. Förmodligen sändes matchen på Tipsextra eftersom Wolves vid den tiden var en part i åtminstone nio av tio matcher, i alla fall kändes det så. Med de orange och svarta färgerna och med en boll som var ännu mer orange stack de designmässigt ut på ett häftigt sätt. Dessutom så spelades samtliga matcher vintertid på en yta mer lämpad för potatisodling än för passningsspel. Mittfältstitanen  Hibbit blev en av de första Tipsextrahjältarna tillsammans forwarden Derek Dougan, vars utseende var en exakt blandning mellan en rocker och raggare. Hårmodet vid tidpunkten var skönt men lite stereotypt. Antingen hade du välkammat halvlångt med enorma sideburns, eller långt med ovårdade sideburns. Noterbart i övrigt från matchen förutom hemmalagets överlägsenhet, är de bobbies, som trots välfyllda läktare har en lugn dag på jobbet och spatserar sådär avslappnat med händerna på ryggen. Som en underbar kontrast till dagens tokerier på och utanför många av våra svenska arenor.

Jacques Brel. Har du ännu inte upptäckt denne belgiske gigant i den franska stilen som kallas chanson, så gör det. Vackrare illustrationer av den genren kommer du aldrig att hitta...

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln