Doping kan inte stoppas – men försvåras

Av fredagskrönikören - Adam Nilsson

Vanligen skriver jag om fotboll i min fredagskrönika. Den här veckan tänkte jag hålla mig ifrån ämnet då det känns som om det finns andra, mer aktuella och mer väsentliga ämnen att prata om på en sida som ViLirare. Sidan skapades för att främja fair play inom svensk idrott och det är vad jag tänker att veckans text ska beröra.
 


 

Etiketter: fredagskrönikören

Få har det undgått att vi under den vecka som har gått har drabbats av två tråkiga väldigt tråkiga besked sett ur fair play-synvinkel. I början av veckan kom det fram att den ryska tennisstjärnan och frontfiguren Marija Sjarapova blivit avstängd till följd av att ha använt ett dopingklassat preparat. Sjarapova höll en lång presskonferens där hon berättade att hon tog fullt ansvar för det hela, att hon hade missat att preparatet i fråga – meldonium – förbjudits men att hon skulle komma tillbaka oavsett hur långt straffet skulle bli.
 
Bara två dagar senare var det så dags för att vår svenske löparstjärna Abeba Arewagi också dopat sig. Likt a-provet visade b-provet spår av substansen meldonium och därmed kommer Aregawi med största sannolikhet att stängas av. Precis som i Sjarapovas fall valde Aregawi, med hjälp av rådgivare, att ta på sig fullt ansvar för situationen och menade på att det hela varit ett misstag. Hur IAAF bedömer det troligt att det var ett misstag kommer vi att få svar på vid senare tillfälle.
 
Fallet Sjarapova och fallet Aregawi innehåller väldigt många likheter på så sätt att det handlar om världsstjärnor inom deras gebit. Dessutom har båda handlat i god tro och begått misstag vilket har lett till att de båda har fått i sig det numera dopingklassade preparet meldonium. I Sjarapovas fall menade hon på att hon missat att det blivit dopingklassat och att hon tagit det tidigare på grund av sjukdom. I Aregawis fall menade hon på att hon hade fått det utskrivet av etiopisk läkare och trodde att det var vitaminer.
 
Ännu är inga domar fallna, men de båda är tills vidare avstängda. Och oavsett vad man som individuell person tror, oavsett vilka domar som faller så kommer de båda att vara under hög bevakning under resten av deras karriärer och det kommer alltid att finnas ett tvivel kring huruvida de faktiskt gjorde det medvetet eller ej. Om det är så att de omedvetet har fått i sig preparaten kommer de ändå att vara brännmärkta, likaså om de har gjort det medvetet. Sådana här händelser sätter sig djupt i människors medvetenhet och om Sjarapova eller Aregawi i framtiden vinner titlar kommer man alltid att säga sig frågan: ”är de rena?”
 
Det är inget enkelt ok att bära och det finns inte heller någon konsekvent lösning på hur man ska hantera doping om man inte kan bevisa att det har begåtts medvetet. Dels för att det inte finns ett tillräckligt stringent regelverk kring doping i form av tester, dels för att olika instanser dömer till olika påföljder vid positiva dopningsprov. Det går helt enkelt inte att säga vad utfallet kommer att bli och det är därför man ännu inte kan ens spekulera i vilka följder dessa två fallen kommer att få.
 
Det är ett problem som inte bara gäller friidrott och tennis, det är ett problem som gäller alla idrotter men där effekten av doping påstås ha mindre effekt i lagidrott än i idrotter med enskilda utövare. Dessutom är bevisbördan så pass stor för risken är att man stänger av en person som omedvetet kan ha fått i sig medel som denne inte haft någon aning om, och ingen idrottsinstans vill stänga av en profilerad utövare inom just deras idrott då dessa skapar intresse vilket leder till större sponsorer etcetera.
 
Så frågan är: hur ska man göra? Självklart skulle man kunna tvinga varje idrottare till att stå fullt ansvarig för sin egen kropp och vad man stoppar i sig. Samtidigt vet vi alla att idrottare på högsta nivå sällan lagar sin egen mat, inte kan skriva ut sina egna recept och kommer i kontakt med nya människor hela tiden. Med andra ord är det mer eller mindre omöjligt att införa ett sådant system då risken är övervägande för felaktigheter eller sabotage från konkurrenter.
 
Doping är något vi numera tar för givet som en del av idrottsvärlden och sannolikt är det något som alltid kommer att finnas där. När ett fusk upptäcks finns det redan tio andra sätt att använda sig av. En bra början vore att införa ett regelverk, ett system med praxis som gäller vidtäckande över flera idrotter. Tester borde genomföras på regelbunden basis bland idrottare inom alla former av sporter. Det skulle sätta större press på idrottarna och tvinga dem till att tänka om ytterligare en gång, då risken för att ertappas ökar markant. Det kommer att kosta pengar, men om vi vill ha idrotter där alla slåss med samma förutsättningar och möjligheter är det vad som krävs för att uppnå fair play. Och alla vill vi väl ha det.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln