Grabbarna på plan

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

Två transferfönster har passerat sedan den där hösteftermiddagen i Malmö 2015. När IFK Norrköping klev ut på Östgötaporten mot Jönköpings Södra var det bara tre av elva spelare som fanns kvar från startelvan i Skåne. Det ska väl inte gå? Nej, men vad spelar det för roll när de inblandade gör som de vill.
 

Det första SM-guldet på 26 år, grabbarna på plan, en manager som äntligen fick vinna, en lagkapten som fallit på mållinjen – ni kan historien om IFK Norrköping vid det här laget. När 2015 blev 2016 skulle Allsvenskan bli Allsvenskan igen och de sedvanliga topplagen tippades som vinnare medan Norrköping skulle få slåss mot pengastinna bud från kontinenten.

När säsongen väl drog igång drogs nyckelspelare med skadeproblem och timmen innan premiären stod det klart att Janne Andersson skulle bli förbundskapten.
Plötsligt hade IFK Norrköping en helt annan utmaning att ta sig an – men det skakade aldrig till.

Så kom segrarna mot Kalmar, Häcken och AIK med storpubliken hemma på Östgötaporten. Det kanske går att lösa trots allt? Och så ner till Falkenberg och en naturgräsplan i april. Förlust och David Mitov Nilsson borta resten av säsongen. Ner i grottan igen?

Nej, IFK Norrköping fungerar inte så. Det klassiska citatet "när en försvinner kliver någon annan fram" fungerade utmärkt. In kom Andreas Vaikla som gjorde det han skulle och fick en sådan där bra allsvensk debut som behövs för att en 19-åring ska få tillräckligt med självförtroende för att inte bryta ihop totalt. Maskineriet tickade på.
 
Så kom juni, juli och augusti. Janne Andersson tog över Sverige och Jens Gustafsson kom in och Norrköpings smekmånad skulle vara över. Arnór Traustason valde Wien, Emir Kujovic flyttade till Gent och "Totte" Nyman tog steget till Braunschweig och en sommar senare hade tre nyckelspelare försvunnit. Gustafsson värvade och lånade ungt och smart i David Moberg Karlsson, Kalle Homberg och Niclas Eliasson, gav Filip Dagerstål chansen och lät Adin Bukva debutera A-laget.
 
Helt plötsligt har det spelats 20 omgångar och topp två består av samma lag som i fjol och Norrköping har inte förlorat hemma på 20 matcher.
 
Efter matchen mot Jönköpings Södra stod en stolt lagkapten framför kamerorna och konstaterade samma sak som alla andra, "det ska inte gå". Men på något sätt gör det ju det ändå.

En sensommar-värmd hemmapublik fick se en ordentlig urladdning. De som vant sig vid Traustason, Kujovic och Nyman fick istället Bärkroth, Holmberg och Andersson – en trio med nyvävda drömmar?

Fast det pratas ju inte om guld här och egentligen gör det ju inte det någon annanstans heller. Kanske är det lika bra, för de inblandade gör som de vill ändå.
 
Hur långt det räcker? Vi vet hur det gick förra hösten och även om blixten sällan slår ner två gånger på samma ställe så finns det en ömsesidig respekt mellan spelare och publik som sträcker sig långt längre än VM-läktaren. Och på den där kortsidan så finns det människor som skulle göra det mesta för att återuppleva guldvaskandet. Spelarna kommer att göra det för dem.
 
En manager, en skyttekung, en assistmakare och en ikon har lämnat IFK Norrköping. Men de fortsätter som om ingenting har hänt. Det är bara så det är. "Vi har en strid om att bli ett bättre lag", sa Gustafsson. Det vittnar om en inställning att hålla fötterna på marken.
 
/ Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln