Vi måste börja med oss själva.

 

Fotbollsälskare? Ja. Fotbollsspelare? Nej. Det var när gymnasten i mig tog överhanden jag insåg verkligheten, när mamma förklarade att jag stod mer på händer än ägnade mig åt lagspelet fotboll jag anade mitt kall. Jag fick med mig någon DM-buckla som nioårig bänknötare i IF Centern, la skorna på hyllan och tog drygt tio år senare EM-guld i truppgymnastik. Det jag aldrig gjorde var att sluta älska fotboll.

 

Etiketter: gästkrönikören

Det var under silvergranen på Örjans Vall, hand i hand med pappa allting började. Sommar i luften och med en doft av Örjanstugans våfflor inmundigade jag allsvenska gotter. Att Egon Edström skötte mikrofonen på Örjans Vall var lika självklart som att ”himlen var blå” på matchdagarna.

Jag föddes näst efter guldåret -76, försälskade mig i fotbollen kring åttiotalets mitt. En riktig kvast vart jag nog ungefär i samband med den legendariske Stig Nilssons intåg i föreningen. Det tog inte många år innan jag förstod vilken stor klubbledare han var och hur mycket han kom att betyda för HBK. Mer än Rutger Backe, Roy Hodgson och – Steve Whitton – tillsammans. Tror jag. För övrigt tycks få minnas Steve Whitton, som under sitt korta lån gjorde sju mål på tretton matcher för HBK. Alltid gillat honom – då och när jag på kammaren inventerat i backspegeln.

Från bakgrunden och minnena till det jag egentligen vill fundera över. Hur vi fostrar våra barn till en sund idrottskultur.

Det är märkligt hur jag, när jag tänker tillbaka på alla dagarna på Örjans Vall, ser allt skimra i klarblå himmel, överglänsas av solgass och dofta nybakta våfflor. Jag minns inga hårda ord, otäcka upplopp eller rädsla inför hemmamatcher. Kanske var det stök i samband med någon sommarmatch då något storlag var på plats. Men utöver det? Jag minns det inte som en existerande risig läktarkultur.

Det närmaste jag kom någon slags fotbollshat var väl när IFK Göteborg köpte Robert Andersson för sisådär 6 miljoner, kom till Örjans i fighten efteråt och förlorade med 6-0. Hatet yttrade sig som jag minns det mest i hånskratt och några enklare nidramsor.

Jag låter dock inte mitt sviktande minne rama in något som mest sannolikt inte var som historien vill förtälja för mig att den var. Kanske var det lite bättre förr. Det innebär inte att det var bra då heller. Jag tänker ofta på läktarkultur, fotbollens konsekvenser, en barnfamiljs derbyupplevelse och språket som omgärdar våra arenor.

Jag återkopplar till tidigare, egna upplevelser från alla de otaliga stormatcher jag bevakat som programledare eller reporter. Noterar att jag ibland känt mig tryggare på en stenhård Ferenc Puskas-stadion när Zlatan avgör i 89:e minuten, än på vissa allsvenska arenor. Värst var nog ändå en av de allsvenska arenor som inte längre används, när man som reporter rörde sig ganska nära läktarna på innerplan. De orden, den ilskan, den avgrunden, som ibland reste sig över en. Den gjorde så mentalt ont att den kändes fysiskt verklig. Ett tillfälle slutade med att jag blev ”beskjuten” med grön laser och tvingades uppsöka St Eriks Ögonsjukhus. Det gick bra den gången. Men det får ju en att fundera över vad som händer härnäst.
Det är när man reflekterar över idrotten och det liv man vill leva vid sidan av den drömmarna om förbättring fostras. De leder i bästa fall till några kreativa uppslag. Vill det sig än bättre leder tankar också till handling.

Vi måste dock börja med oss själva. Med våra barn. I vår idrott. Som ledare i en förening. Det är initiativ som Vi Lirare som gör att hoppet fostras tillsammans med de där kreativa uppslagen.

Jag vill att min barndoms minnen ska bli mina barns verklighet. Kanske är det som med fred på jorden - utopiskt. Men om vi slutar försöka kan vi likväl lägga oss ner och dö.

/Peter Henriksson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln