Man kan inte blunda för verkligheten

Av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Kritiken var förstås väntad. Att det svenska fotbollslandslaget ska möta Irans motsvarighet är inte något som går obemärkt förbi. Vare sig från journalister eller samhället i stort. Och det är något som vi tackar för. Ni har säkert läst det ett otal gånger redan nu. Att Iran är en extremreligiös diktatur utan rum för vare sig fria val (riktiga sådana) eller opposition. Oliktänkande fängslas och avrättas på löpande band och det är just denna nations landslag som Sverige ska möta ikväll. På arenan med det passande namnet "Friends".

 

I fotboll, såväl som i alla sporter, knyter man band. Den påverkan har faktiskt idrotten. Relationer långt utanför både gräsmatta och sidlinje kan byggas genom matcher, turneringar och idrottare. Det har historien visat. Det historien också har lärt oss är att sport och politik hör ihop. Höjdhopperskan Emma Green visade det under VM i Moskva 2013 när hon målade naglarna i regnbågens färger som stöd för HBTQ-rörelsen i Ryssland. Och just Ryssland visade så sent som förra året att stora idrottsevenemang är ypperliga tillfällen för att sprida propaganda. För att visa upp ett bättre yttre. OS i Sotji fungerade som ett slags Theresienstadt. En putsad fasad för att lura världen om att det finare yttre faktiskt är verklighetens Ryssland. Liknande skådespel kommer världen få ta del av under Fotbolls-VM 2018 och andra länder är inte sena att haka på. Det ack så omtalade Qatar exempelvis.

Vad kan sporten, förbundet och spelarna göra då? Det är väl inte deras ansvar att Iran hänger, piskar och stenar oliktänkande? Nej, det är det förstås inte. Men med den status som herrlandslaget i fotboll har och med makten som förbundet därmed sitter på kan bara ett par ord från rätt person tippa över vågskålen i demokratins favör. Därför var det oerhört befriande att höra profiler som Isaac Kiese-Thelin och Andreas Granqvist (med flera) fördöma den iranska diktaturen och det förtryck gentemot kvinnor och oppositionella som den står för. Därför var det också beklagligt att Erik Hamrén duckade frågan kring mötet med Iran för ett par dagar sedan. Därför var hans ursäkt under måndagen också lika beklaklig även om jag tror honom. Det är självklart att han, liksom många andra, står för demokratiska processer, fria val och uttryck. Så varför inte bara säga det då? Varför måste fotbollen gömma sig bakom politik och vänskapliga relationer när den, som samhällsinstitution, kan påverka mer än så mycket annat? Även om de fria fotbollsradikalerna har varit få genom åren har de dock haft genomslag. Minns VM 1978 i dåvarande diktaturen Argentina där en av världens tre bästa spelare, Hollands Johan Cruyff, avböjde att delta i turneringen av flera olika skäl. Ett av dem var som protest mot den argentinska militärjuntan.

"Hur kan vi spela fotboll med en tortyrkammare nästgårds?" sa fotbollsmagikern Cruyff då.

En annan spelare som också bojkottade argentinarnas VM var tyska landslagsstjärnan Paul Breitner. Översatt i modern tid är detta som att Cristiano Ronaldo och Toni Kroos skulle avstå VM i Ryssland 2018. Och det är sådana insatser som behövs. Sådant mod och sådan rättframhet som Cruyff, Breitner och Emma Green alla har uppvisat kan på sikt skaka även de hårdaste av diktaturer. För även om politikerna har den egentliga makten har idrottarna folket bakom sig. Om då en enda idrottare går i bräschen för en diktaturbojkott kan andra följa i dennes politiska kölvatten.

Ett annat alternativ är att vara inbjudande till länder som Iran och delta i ryska och qatariska evenemang men att göra det på demokratiska villkor. Att delta på den av förtrycket arrangerade scenen för att på så sätt slå ett slag för demokratin. Likt de regnbågsmålade naglarna. Så om vi nu har bjudit in en ett landslag som till och med har förtryckta ledare i staben (folkhjälten Ali Karimi) kan vi i alla fall kämpa för landets folk och alla de exiliranier som finns genom att visa vår avsky gentemot piskrappens och avrättningarnas Iran.För det är tyvärr den verklighet som råder i landet just nu. Och verkligheten kan man inte blunda för. Låt oss hoppas att Sverige inte gör det ikväll.

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln