Tänd eld på större frågor än bengaler

Av Gästkrönikören - Ola Wenström

Vård, skola, omsorg – och idrott. Vi har våra mer eller mindre tabubelagda områden när det gäller att äga, göra affärer och tjäna pengar.
Sporten är ett av de känsliga och de bortglömda. 

 Vinster i välfärden var en stor valfråga men den svenska idrottsrörelsen tycks ha begravt frågan om vilka som ska tillåtas ha makten i våra föreningar. Bolagiseringsfrågan var uppe och studsade ett tag förra året men många av de mindre specialförbunden och faktiskt även stora delar av fotbolls-Sverige tog då ner och sköt iväg den så långt ut i lagom-landet som det överhuvudtaget var möjligt.

 Endast medlemmar ska styra svenska föreningar, om det så är en liten dartklubb i Skara eller ett gäng fotbollsmästare i Skåne. Samma gamla folkhemsideal som så vackert och viktigt bygger grunden för breddidrott ska fortsätta att gälla också i det yppersta tunna skikt av elit som ska försöka ta sig ut på den plan där spelreglerna är helt annorlunda. Men hade 51/49-beslutet behövt göras så stort och avgörande? Och är vägen runt reglerna, att jaga resurser med hjälp av externa riskkapitalbolag, ens tillåtna?

 Uefa vill från och med nästa säsong helt ta bort riskkapitalens roll i europeiska klubbar. Åtvidaberg och Gefle har redan straffats av Svenska fotbollförbundet med 200 000 respektive 250 000 kronor i böter för det som kallas för ett otillåtet tredjepartsinflytande. IFK Göteborg, Norrköping och Malmö FF kan stå näst på tur. I en kartläggning som Fotbollskanalen.se gjorde i veckan visar det sig att tio allsvenska klubbar har ett liknande upplägg; alla har de ett samarbete med externa riskkapitalbolag. I jakten på pengar tänjs reglerna på den gamla hederliga(?) svenska föreningsmodellen.

 Skälen att fortsätta låta medlemmar bestämma är många. Jag tror till och med att de flesta klubbar både skulle välja och må bäst av att fortsätta i föreningsform. Men varför inte ens ge de få som önskar och kanske skulle tjäna på en nyordning chansen? Allsvenskan skulle bli ojämn, säger de som är emot. Och erkänner alltså i samma stund att klubbarna omedelbart skulle bli bättre som aktiebolag. Inte ens det är säkert, men nog är det – i så fall – en aning märkligt att sätta tvångströja på hela serien. Varför då nöja sig med att alla blir lite lagom bra i stället för så bra som möjligt?

 Många svenska klubbar spelar med lag på gränsen till det ekonomiskt möjliga, Ängelholms FF en bit över till och med som det verkar. Aktiebolag eller inte; det hade kanske inte gjort någon skillnad för ÄFF. Addition och subtraktion fungerar naturligtvis på samma sätt i alla ägarformer. Det finns folk som räknar galet och tar usla beslut både på kontor och kanslier. Men om möjligheten hade funnits; det kunde ha gett en anledning för en extern finansiär att köpa in sig – om det funnits ett incitament, att det någon gång i framtiden också gavs chansen att tjäna en krona. Alternativet var i stället 
att be om ännu ett bidrag från kommunen. Med ett helt nytt politiskt läge och det där med vård, skola och omsorg att ta hänsyn till.

 Malmös väg till Champions League gick via matcherna mot Salzburg. Kanske var det också tre timmar fotboll som sköt undan debatten om bolagisering i Sverige ytterligare. Red Bull, ni vet. Den österrikiska klubben är sedan nio år tillbaka en übertydlig motpol till den traditionella fotbollssupporterns ideal och ett absolut skräckexempel till den svenska föreningsmodellens moral. Austria Salzburg köptes 2005 och upphörde i samma stund att existera; klubbmärket ändrades, tröjfärgen byttes. Det blev fotboll på burk i stället. Med Malmö-matcherna fick vi bolagiseringsfasan in på vår egen hemmaplan och jag tror att där dränktes varje möjlighet att ens ta upp frågan igen på ett tag – i sockersliskig energiläsk.
 Värsta sortens företagssatsning dök upp som en slags 
rådande modell för hur det blir om vi ens skulle komma på tanken att tillåta bolag att styra våra klubbar. Bolagisering? Fy! Se hur det gick i Salzburg. Ungefär så.
 Men mindre osmakliga, till och med riktigt goda exempel, finns ju faktiskt; att externt kapital i kombination med sansade ägare och känsla faktiskt kan ge underhållande och vinnande fotboll på ett sätt som även de mer fundamentalistiska fansen kan acceptera.

 Det här var veckan då svensk klubbfotboll upplevde sin bästa tid på åtminstone 14 år. Debatten handlar om och hur vi eventuellt ska tända bengaler på läktarna. Det finns viktigare frågor att brinna för. 
Kan man tycka.

/Ola Wenström

Etiketter: gästkrönikören

Ola Wenström

Född den 18 december 1966 och är programledare och sportjournalist.
Ni har hört honom i radio och sett honom på TV. I mer än 20 år har Ola har jobbat i etermedia med bland annat OS och fotbolls-VM.

Han har i många varit värd för VIASATs Champions - och Premier League sändningar och har tidigare jobbat med Tipslördag och Fotbollsmåndag på TV4 samt varit verksam på Radiosporten.

Senaste krönikor

Arkiv

Mer krönikor av