Idrottsplatser har en egen själ

av spelaren - matilda jansson

I söndags besökte jag ett Täbyderby i de lite lägre divisionerna. Viggbyholm tog emot Täby City på Hägernäsvallen. ”Viggan” är kända för att ha arrangemang i ”landsbygsklass”. Matchprogrammet är otroligt välgjort, kafeterian är alltid öppen välfylld och på träbänkarna i gräset har gubbarna sina abonnerade platser.

 
 

Etiketter: spelaren

Det som skiljde söndagens match mot andra matcher var ett besök av ett 20-tal Groundhoppers, direktinflugna från England. Gruppen utgjordes av män i övre medelåldern som med stor koncentration studerade matchen, anläggning och inte minst matchprogrammet. Enligt utsänd media http://www.tabyallehanda.se/sport.html så var engelsmännen riktigt imponerade av det, dagen till ära, extra tjocka matchprogrammet som innehöll ett ”special supplement” om Viggans historia, från 30-talet till idag.

Groundhoppers-rörelsen har sina rötter från 70-talets England. Tyskland var nästa land att haka på trenden. Att åka från match till match och uppleva och betygsätta arrangemang är fortfarande populärt i dessa två länder. Det finns till exempel en tysk hemsida http://www.europlan-online.de/ som har sammanställt bilder och information om en stor andel arenor rund om i Europa. Kan vara en bra start om man är sugen på att planera sin egen Groundhop-turné.

Att idrottsplatser-och arenor kan fascinera människor på detta sätt kan tyckas märkligt. Men egentligen, när man tänker efter så är arenor byggnadsverk som många människor har enormt starka band till. Jämför exempelvis känslorna du har för din favoritklubbs hemmaarena med din hemstads kyrka eller rådhus. Vad skulle kännas mest i hjärtat om den revs?

Fler idrottsplatser borde egentligen vara K-märkta. Speciellt på vår landsbygd där många idrottsplatser är uppbyggda på samma sätt som dåtidens Folkets park. En ståtlig entrébyggnad med tillhörande skylt, träläktaren och det lilla klubbhuset. Kanske till och med en dansbana i ett hörn. I var och varannan by eller småstad hittar man sådan typer av anläggningar. En del av dem är dessutom pedantiskt skötta.

Men det är inte bara de charmiga idrottsplatserna på landsbygden som har en egen själ. Även förortsanläggningarna, som från en estetisk synvinkel helt saknar charm, har sin speciella historia. Besöker man till exempel Älvsjö IP i Stockholm en vanlig vardagkväll så möts man av en enorm aktivitet. För hur många barn och ungdomar genom åren har inte IP varit ett andra hem? Hur många timmar har inte spenderats i de slitna tegelomklädningsrummen med brunt kakelgolv? Istället för fågelkvitter dundrar pendeltågen förbi var femte minut. Men vad gör väl det? Varje idrottsplats har helt klart en egen charm.

/Spelaren  

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln