Turneringsförbudet - Vem frågar barnen?

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

I helgens text utveckla Anna Bogren Dalberg, turneringskoordinator på Piteå Summer Games, varför deras turnering väljer att trotsa resultatförbudet. Hon gör det dessutom på ett alldeles utmärkt sätt och jag tänkte bena ut varför.
 

 

Jag har ägnat många tusentals tecken och säkert alldeles för många rader redan i den här frågan. Men den är både intressant och viktig. Framför allt utifrån hur den har hanterats och presenterats. Forskningen är nämligen inte alls så entydig, eller kan ens användas som underlag för att ett resultatförbud för 11-12-åringar skulle vara motiverat.

Vi ska gå tillbaka till SvFF:s paroll, som jag nämnt ett antal gånger nu: ”Så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt”. Utmärkt tydligt och en målsättning som jag tror att de allra flesta skriver under på. Men hur vi än vänder och vrider på det, så direkt strider resultatförbudet mot detta.

Menar man verkligen allvar, så finns inget annat än att man måste bejaka valfriheten. Självklart ska vi ha olika alternativ. Turneringar med resultat och turneringar helt befriade från detta och tänkbara mellanting. Barnen själva tycker nämligen olika i frågan. Vissa trivs alldeles utmärkt med den utvecklingsmiljö en turnering som korar en segrare kan vara. Andra tycker att det är roligare med rena matchsammandrag. Självklart kommer det att vara en faktor för deras val att idrotta länge, om de får vara en del i den verksamhet de själva önskar.
 
Svensk fotboll, och idrotten i stort, måste kunna tillgodose både egenvärde och investeringsvärde, för varenda unge.
 
Den hittills seriösa forskningen som finns i Sverige på området visar att ytterst få barn slutar på grund av resultathets. Thedin Jakobsson (2015) och Trondman (2005) kommer fram till att orsaken till så kallade ”drop outs” är helt andra. Det är till exempel fler som angivit att de tröttnat på att sälja lotter, än att man inte platsade i laget. Även RF:s rapport ”Varför lämnar ungdomar idrotten?” (2004) och ett antal undersökningar från Ung Livsstil, som jag refererat till i tidigare texter, ger samma bild.

Det är faktiskt anmärkningsvärt hur en helt annan bild tillåtits dominera debatten. Tyvärr har vi hamnat i ett läge där samhället lyssnar på de som skriker högst. Låter man, så hörs man.
Ser vi lugnt, sansat och nyktert på den samlade bilden ska vi förstås vara ganska glada att ändå så pass få väljer att avsluta sitt idrottande på grund av resultathets och toppning. Däremot ska vi göra allt för att minska de siffrorna ytterligare genom att aktivt motverka dessa tråkiga fenomen. Men vi gör det inte genom ett förbud, som inskränker valfriheten och går i stick i stäv med svensk fotbolls övergripande målbild.

Anna Bogren Dalberg är dessutom inne på en annan problematik, nämligen att fler yngre lag kommer att välja att åka utomlands i högre utsträckning, för att få spela turneringar med resultat. Något som gör att resultatförbudet även underminerar närhetsprincipen i RF:s Idrotten Vill.
 
Är det något jag lärt mig genom åren inom idrotten, så är det att höga förhoppningar oftast leder till stora besvikelser. Men det här måste man naturligtvis ta upp på representantskapsmötet här i november och förändra det beslut som klubbades hastigt och olustigt under förra året.
 
Självklart ska alla turneringar, som aktivt kan uppvisa ett arbete för Fair Play och mot resultathets få dispens för att genomföra sin cup med resultat för 11-12-årslagen. Det ger en mycket bättre grund för förbundens sanktionering än vad som finns i dag. Kan turneringarna inte leva upp det blir man naturligtvis av med sin dispens under en bestämd tid.


Då har vi plötsligt en grogrund även i den här frågan för ”så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt”.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln