En hyllning till den lokala fotbollen

Av - Robin Gustavsson -
En 27-årig journaliststudent från Borås som ser alldeles för mycket fotboll, både inhemsk och internationell. Spelar själv i division 4, och har Arsenal som favoritlag. 
Uppskattar spelförståelsen mer än någon annan egenskap på planen. 



Samtidigt som våren tagit plats på riktigt runt om i landet har det också varit dags för alla icke-elitspelare att äntligen få dra på sig skorna och inleda sitt seriespel med de lokala lagen. Oavsett om man är en duktig spelare som nästan nådde ända till elitklubbarna eller en halvdan lirare som mest vill ha ett sammanhang och en skön omgivning att gå till samtidigt som man håller igång flåset, så är det samma härliga känsla när matcherna som betyder något äntligen drar igång.
 

Etiketter: robin gustavsson

Snacket runt omkring är också på många sätt detsamma som på de allsvenska arenorna. ”Idag är det den där domaren, då får vi inte med oss någonting”, ”håll koll på den där nummer nio nu, han filmar så fort han får chansen” och ”de där är riktigt svåra att möta på sin hemmaplan, de klipper inte ens gräset innan för att det ska gynna de själva” är bara ett axplock av vad som kan höras längs räcket runt planen och på de små träläktarna.

Just underlaget, som det varit så mycket snack om genom åren och som fick ännu en vända i och med Markus Rosenbergs senaste uttalande, är en minst lika stor snackis runt de lite mindre välbesökta planerna. Om än på lite annorlunda sätt.

Spelar hemmalaget på naturgräs vanligtvis, men har en helt klart icke-redo matta till premiären, så byter man givetvis inte till konstgräs även om möjligheten finns – ifall man tycker att gästande lags styrka ligger i passningsspelet. Och det klart, det får man ju såklart göra. Men visst blir det lite konstigt om laget till nästa match gladeligen byter till konstgräset en bit bort, när motståndet är ett annat.

Ett litet matchprogram i form av ett vikt A4-blad i ena handen och en korv med bröd i den andra, så är man redo att se hur matchen ska arta sig. Att hänga där mot räcket bara ett par meter från planen, höra ljudet av varenda bolltouch som tas och till och med höra tränarnas instruktioner från andra sidan planen är verkligen en charmig upplevelse.

Kvaliteten blir aldrig så bra som när man sitter hemma, eller på någon allsvensk arena. Men gemenskapen, närheten och samhörigheten går knappast att få på samma sätt till en stor klubb. Bara det är ju en kvalitet i sig, och den så god som någon.

En liten hyllning till alla de som jobbar ideellt runt om i landets småklubbar är på sin plats tycker jag. Oavsett om de står i kiosken, agerar speaker eller ser till att ledare och domare får sig en kopp kaffe innan match, ska de ha en stor eloge. Utan dessa personer dör breddfotbollen snabbt, och det får såklart inte hända.

Matchdagarna när traktens lag spelar, oavsett om det är i division tre eller sex, är så viktiga för så många. Både på plan och runt omkring den. Länge leve den lokala fotbollen!

/Robin Gustavsson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln