Det dåliga samvetet

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

Att skriva om sig själv är sällan lätt. Man hamnar lätt bakom dimridåer av eufemismer och andra mer eller mindre poetiska utsvävningar. Den här gången tänker jag dock inte göra det lätt för mig. Här kommer tankar och känslor att skrivas rakt ut på pappret.
 


 

Som rubriken något oblygt antyder kommer det här att handla om mig och mitt dåliga samvete – något jag brottas med dag ut och dag in i mitt yrkesutövande. Det dåliga samvetet som ständigt knackar på dörren och skapar bryderier kring om man verkligen räcker till och är bra nog.
 
Jag tror inte att jag är ensam, jag är övertygad om att fler dras med liknande tankar. Och jag ser både svagheter och styrkor i detta. Jag själv hade aldrig klivit in på samma sätt med ett sådant engagemang och en ständig strävan efter utveckling. Den där känslan av att aldrig riktigt vara nöjd är en stark drivkraft framåt.
 
Nackdelen är förstås att man aldrig riktigt kan slappna av och andas ut. Det finns hela tiden något som gnager, skaver och tuggar i bakhuvudet.
 
Jag är själv väldigt kluven till det. Ja, alltså om det är en sund drivkraft, om den i längden rentav kan vara skadlig. Om det leder till att jag över tid driver på för hårt, för länge. Att det kommer att kosta ett energidränage som blir svårt att återhämta sig från.
 
Det senaste året har jag försökt ägna mig mycket åt att hitta en balans. Att hitta luckor där fotbollen kopplas bort helt och hållet. Där tankarna hamnar på helt andra ställen. Där man får bara vara i nuet och inte ens ett ögonblick ägnas åt gröna fält med vita linjer. Det har varit oerhört nyttigt på alla sätt och har bidragit till ett högre välmående.
 
Till och med det där dåliga samvetet blir lättare att hantera. Det dåliga samvetet över att missa en träning, en match, en aktivitet bara för att man råkar vara sjuk. Det ständiga ”tänk om” som surrar och far om kring i huvudet. Det dåliga samvetet över när man är missnöjd över sin egen prestation i genomförandet av en träning eller match. Det dåliga samvetet när någon ger en komplimang för ens kunskap, när man själv inte känner att det är befogat.
 
Själv har jag nog en både lång och snårig väg att vandra innan jag kan till större delen lägga det dåliga samvetet åt sidan. Men jag lär mig varje dag. Det är ju faktiskt inget farligt att brottas med dessa tankar och känslor, tvärtom är det både lärorikt och direkt nödvändigt.
 
Samtidigt har jag i sökandet landat i att det eviga ifrågasättandet av sig själv till viss grad är väldigt nyttigt. Det är nog inte sunt att vara helt okritisk mot sig själv. På samma sätt som det naturligtvis inte blir bra att tvivla för mycket.
 
När du läser den här texten sitter jag nog och vänder och vrider på upplägg, på planeringar, på formuleringar. Träningsmetodiken ligger fast, men allt innanför dess ramar omvärderas hela tiden. Men är jag tillräckligt bra på att genomföra den? Når jag fram? Inspirerar jag? Skapar jag glädje? Är jag rätt person för att de ska uppnå sin fulla potential?
Så när orden nu blir färre och texten lider mot sitt slut: har vi blivit lite klokare av dessa rader? Kontentan är i alla fall att oavsett vilka tankar du brottas med: fortsätt att göra det. Vänd och vrid, ifrågasätt och sök kontraster. Men hitta dina andrum, där du kan bara vara för en stund. Annars kommer du aldrig att orka i längden.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln