Vilka ryms i idrottens rektangel?

Av - Nils Montan-Lund -

Frilansjournalisten, Jens Fellke har skrivit en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet, där han argumenterar för att Riksidrottsförbundet pressar resursberoende specialförbund att ”slakta väl fungerande tävlingsstrukturer för barn och unga”.
 

Etiketter: nils montan-lund

Han tar ett exempel med en elvaårig, ambitiös bordtennisspelare som ”Med sällsynt talang, lust och energi spelar för att lära sig så mycket han nånsin kan”. Men när ungdoms-SM för 13-åringar avgörs i hans hemstad, får han inte vara med. Det anses helt enkelt skadligt för honom. Trots att han hade kunnat vinna hela mästerskapet.

Jag har tidigare pratat om att jag gillar övergången ”från triangel till rektangel”, att man numer behöver se till hela idrottsrörelsen. Att den tidigare lätt bortglömda, bortprioriterade bredden får ett bredare utrymme.

Däremot får man inte glömma de som faktiskt har ett eget inre driv, oavsett om det handlar om framtida proffsdrömmar eller här och nu. De som sporras av och frodas i dagens tävlingsstrukturer.

Debattören skriver också att Svenska Bordtennisförbundet har ändrat sina regler, inte på grund av att de själva anser att det är skadligt för elvaåringar att spela SM, avsett för äldre deltagare. De gör det för att de annars riskerar att mista det ekonomiska bidraget från RF.

Visst behövs det en enhetlighet inom svensk idrottsrörelse, men kan verkligen individuella idrotter jämställas helt med lagidrotter? Kan mindre specialförbund likställas med större?

RF utgår helt enkelt från att alla idrotter och specialförbund dras med samma problem, något som naturligtvis kan slå hårt mot mindre förbund.

När vi pratar om rektangeln måste alla rymmas inom ramarna för den, annars tar vi inte hela idrottsrörelsen i beräkning och riskerar att hämma de som kanske behöver sporras ytterligare för att behålla sin motivation till sitt idrottande. Alldeles oavsett om de skulle vara särdeles begåvade eller ej.

Debattören argumenterar för att RF i stället borde göra en genomlysning av respektive idrott och sedan anpassa åtgärdsprogrammet mot tappet av aktiva, utifrån varje idrotts särart.

Jag är böjd att hålla med. Vad som motiverar en elvaåring, kanske inte alls motiverar en annan och vice versa. Om målsättningen är ett långt och hållbart idrottande för så många som möjligt, så länge som möjligt, då måste vi naturligtvis kunna erbjuda olika typer av miljöer och motivationsklimat. Inte minst i dag, när idrotten tävlar om uppmärksamheten med så mycket annat. Först då kommer man att kunna bromsa tappet av unga idrottare på riktigt.

Visst har jag en förståelse för att RF inte kan göra precis allt, med så många idrotter att ta hänsyn till. Men i det gedigna arbetet ”från triangel till rektangel”, måste man vara extra noggrann med att alla får utrymme inom rektangelns ramar.

Läs debattartikeln här:
https://www.svd.se/toppstyrningen-blir-en-katastrof-for-hela-sporter

/Nils Montan-Lund

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Midas » Humor är kul.:  ”Den hår babisen kommer bli guld”

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln