Så minns vi Pontus Segerström

Av Supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Egentligen skulle denna text handla om något annat. Om något positivt. Om något annat än döden. Om något annat än sorg. Men i och med att Pontus Segerström, Brommapojkarnas lagkapten, gick en för tidig sorti till mötes blev det såhär. 33 år ung är ingen ålder. Speciellt inte för en människa och knappt för en fotbollsspelare längre heller.
 

Jag kände inte Pontus. Men av det jag har hört, läst och förstått var han inte bara en ledare på planen utan även ett föredöme utanför. Från alla håll, kanter och hörn har jag bara hört positivt om honom. Om denna Brommapojkarnas urgrundsfigur. Från hans lagkamrater, motståndare, supportrar och journalister. Alla har de länge hävdat samma sak. Att Pontus Segerström är en av svensk fotbolls finaste förebilder. Redan före sjukdomen gick Segerström med detta beröm. Ett beröm som vi alla ska minnas väl och ta tillvara på. Både på och utanför planen.

Det är i situationer som denna som folk kan haspla ur sig att livet är större än fotbollen. Världens enklaste dörr att slå in förstås. Klart det är. Men det är genom fotbollen som majoriteten av oss känner Pontus och det är så vi kommer att minnas honom. Som den evigt kämpande och lojale lagkaptenen. Som den rödsvartrandiga rese han var på Grimstas gräs.

De som faktiskt kände och levde med Pontus kommer förstås minnas honom för andra saker och på andra sätt. Det gör de helt rätt i. Minns honom för den underbara far, make, vän och lagkamrat han verkar ha varit. Så minns vi andra inom fotbollsfamiljen Pontus för det vi kände honom som. Ett trofast föredöme och en lojal ledare. En äkta lagkapten.

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln