Avskaffa skolidrotten – den är tråkig

Av helgkrönikör - Nils Montan-Lund

Ibland skriver uppslagen sig själva. Som när en debattör på Göteborgs-Postens ledarsida bestämmer sig för att gå emot nästan all forskning, på ett av de mest absurda vis någonsin.
 

Forskningsrapport på forskningsrapport pekar på att vi har ett behov av ökat antal idrottstimmar i skolan. Anledningen är de många hälsofördelar och den goda inverkan rörelsen och leken har på både hjärta och hjärna. Senast förra veckan släpptes en ny studie, som visar att pojkar i skolor med mer idrott, blir behöriga till gymnasiet i betydligt högre utsträckning. Man kunde även se ett antal viktiga hälsofördelar för flickorna.

Tänka sig. Debattören på GP.se nämner just den här rapporten och skriver: ”Mer idrott i skolan! Magkänslan säger att det är rätt. Moderaterna säger att det är rätt. Det finns till och med forskning som säger att det är rätt”. Ska vi vara riktigt ärliga är det ingen forskning hittills som sagt annorlunda, att mer idrott skulle innebära försämrad hälsa och sämre skolresultat.

Hon fortsätter: ”Kan man ta del av dessa rön utan att omedelbart förespråka mer obligatorisk idrott i skolans läroplaner? Nej – eller jo, faktiskt”.
 
Mitt svar: Så klart man inte kan? Nej – eller jo, om man är helt enastående enfaldig.

Sen kommer en lång harang om att det finns barn som avskyr idrotten, med allt vad det innebär. Lite lagom raljerande så där om att ”springa efter bollar, hoppa över plintar, svinga sig i lianer, åla under bommar eller göra armhävningar till skränig musik”. Debattören tycker att det är synd om de barnen, som får foga sig i detta. Dessutom tycker hon att det blir svårt att motivera 13-åringarna, som redan har bra betyg. Hon har förstås helt utelämnat hälsofördelarna.

Dessutom är tankevurpan så brutal att den befogar nackkrage. Tänk på de barnen som avskyr mattelektionerna? Eller NO? Eller språk? Eller svenska? Ska de helt slippa det då? Eller vet vi att ämnena är så pass viktiga att vi helt enkelt får försöka hjälpa dem lite extra?

Sen blir det så där tragikomiskt raljant argumentation igen om att det finns ett överdrivet hälsofokus, att alla måste röra på sig, ingen får vara lite tjock. Innan hon avslutar i stor stil:
”Men motion är varken vägen till lycka eller lösningen med stort L på den svenska skolans mycket djupgående problem”.
 
I ett alltmer stillasittande samhälle blir idrottstimmarna än viktigare. Både för varje unge, men också för samhället i stort. Det är inte den enda lösningen på all världens problem, men det är en av de mest fundamentala lösningarna. Vi kan inte avfärda forskningen bara för att dalta. Då gör vi barnen en björntjänst.
 
Jag har själv sett på nära håll att både ökad ohälsa och hur allt yngre barn får allt svårare med enkla rörelser, simpel motorik. Här måste vi ta vårt förbannade ansvar. Inte avfärda vetenskapen för att någon tycker att den är tråkig.
 
Naturligtvis ska ni läsa debattartikeln i sin helhet. Det är ett både intressant och underhållande mästerverk, på sitt alldeles egna lilla vis.
http://www.gp.se/ledare/tänk-på-barnen-som-hatar-idrott-1.4115923

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln