Staffan Olsson goes undercover i Ullared

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

För ett par dagar sen tvingade min fru mig att titta på reality tv i form av Ullared någonting. Hon tyckte det var roligt, och även om vi inte alltid skrattar åt samma saker så gav jag det en chans. Ett par minuter in i programmet så dök upp Staffan Olsson upp. Men va fan tänkte jag, hur kan han jobba där och hinna med att vara förbundskapten? Men sen förstod jag, även om jag inte fick ihop kopplingen med handbollen, att det var en svensk variant av ”Undercover Boss” eller någon form av wallraffande. Trots att Staffan där hette Ola-Conny så var det märkligt att ingen kände igen honom och frisyren, som likt en klocka som stannat, ändå hamnar rätt med jämna mellanrum.
 

Handbollsintresset har numer svalnat påtagligt, men ligger latent och kan blomma upp om något intressant finns på menyn, vilket det gör nu. Tänkte därför kika på matchen mot danskarna, men eftersom svenskarna dömdes ut totalt innan så tvekade jag eftersom det fanns lite annat som behövdes göras. Trots det så sladdade jag ändå ner i soffan i tid till matchstart, vilket inte är det samma som när sändningen (reklamen) börjar. Det blev en mycket underhållande match, där spänningen maximerades under den sista minuten. Lika nöjd över resultatet, lika nöjd är jag över min egen insats eftersom jag tittade färdigt och inte svek när det såg dystert ut.
 
En svensk toppspelare, en tungviktare, gör fiasko i första matchen i fotbolls VM 2008. I hans ihärdiga försök att komma tillbaka till de kommande mästerskapen så går han sönder, inte bara en gång, utan massor av gånger. Däremellan görs en del comebacker mot klent motstånd som är okej, men långt ifrån den kapacitet som en gång fanns. Nu är hans mål att delta i ett mästerskap 2016, och inte som turist, utan för att segra! Att vinna en guldmedalj efter ett åtta år långt tävlingsuppehåll är givetvis otänkbart eftersom resten av världen inte har stått still under tiden. Detta scenario är exakt det som nu pågår med Kallur. Att ingen, som bevakar fri idrott, tar bladet från munnen och säger rakt ut att detta är att drömma om något som inte kommer att ske, tyder bara på den lyskraft och popularitet denna begåvade atlet besitter. Man vill ju inte gärna ha fel, så en helgardering kanske kan vara på sin plats. Men vänta nu… då gör ju jag som alla andra som inte säger som de tänker, så jag står fast, men skickar med en halvgardering i alla fall…
 
Idrottsgalan är det många som klankar på. Verkar inte spela någon roll hur den genomförs, eller vilka som leder den, det ska klagas ändå. Jag förhåller mig neutral här för jag kikade inte mer än ett svep på någon webb-tv kanal. Konstaterar då att flera av dem som passerar förbi, och intervjuas är gamla atleter som idag är ljusår från prisbordet, men som är inbjudna för att fylla ut lokalen, och sprida någon form av historisk stjärnglans över arrangemanget. Galan är således en gigantisk happening för alla aktiva och före detta aktiva, som krigar, och krigat på höga idrottsliga nivåer. Jag har inget problem med det, men vore det inte skoj om åtminstone hälften av alla festdeltagarna var vanliga idrottsintresserade människor och inte aktiva, eller före detta aktiva? Vilket party det skulle bli när de som beundrat, möter dem som de beundrade över några glas vin, eller över ett par öl under städade former. Tänk vilken bra tv det skulle bli om vi fick höra några av dessa samtal. Då skulle samtalen med Stjärnorna i Globen, förmodligen klart överglänsa samtalen i Stjärnorna på Slottet…
 
I februari 1981 släppte Pure Praire League Something In The Night. Sista spåret är balladen Tell Me One Moore Time. Den är inte bara klassikt uppbyggd som en ballad ska vara, den är vacker också, mycket vacker...

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln