Ett enastående obegåvat förslag

Av tränaren - nils Montan Lund

Svenska Bandyförbundet har skickat in en motion till Riksidrottsmötet 2015, där man vill se en återgång till att sporter tränas efter säsong, alltså vinter- och sommaridrott.
De vill se att specialidrottsförbunden arrangerar och sanktionerar tävlingar, cuper, läger med mera under bestämda perioder, så att fler ska kunna hålla på med fler idrotter.
Eller? Nej, de är förstås mest intresserade av att locka fler till bandyn. De är oroliga över att fler sporter blir året-runt-idrotter och att konkurrensen om utövarna därmed blir större, vilket är tufft för en mindre idrott.


 

Mitt tips är att undersöka samarbete med de närliggande idrottsföreningarna och låta unga utövare från dessa pröva på bandy. Det är en himla fin sport, som fler borde testa.

Förslaget är dock enastående obegåvat och ihåligt. Alla måste ju få välja själva vilken, eller vilka idrotter de vill utöva och när och inte tvingas till att välja flera om de vill sporta året runt. Man kanske inte ens har möjligheten till att utöva fler än en idrott.

Man anger också skäl till varför man vill se den här förändringen och pekar ut gamla sanningar om att ungas intresse för idrott avtar tidigare. Att det inte går att avgöra förrän i tonåren vem som har talang och att om man ska bli framgångsrik ska man träna så allsidigt som möjligt och att tidig specialisering är negativt – det sista ytterst okunnigt.
Det är ganska enkelt att bemöta varenda punkt egentligen. Den allsidiga träningen kan ju respektive idrott bli bättre på att erbjuda, för de som bara kan och vill utöva en sport. De är en viktig del av utvecklingen, som har med ledarutbildning att göra.

Man påstår även att det här (indirekt tvinga utövare att välja fler idrotter) är vägen att få fram fler elitidrottare på hög nivå då fler skulle hålla på med mer än en idrott. Men stämmer det verkligen, är det så enkelt? Nej, det är ju inte det. Återigen faller man rakt i generaliseringsfällan och föser in alla i samma fålla.

Vi kan ta ishockeyn som exempel. De har tittat på fyra av våra största namn i modern tid och deras väg till den yppersta världseliten (se Ishockeyns ABC): Nicklas Lidström, Peter Forsberg, Mats Sundin och Markus Näslund.  Samtliga fyra började tidigt med ishockey (5-6-årsåldern). De har haft en enorm träningsmängd (specialisering), runt 20-30 timmar i veckan redan vid 10-11-årsåldern. En väldigt stor del av det har varit spontanträning.

De har redan tidigt utsatt sig själva för stor konkurrens, i fri lek redan i 5-årsåldern, och haft den egna drivkraften att tävla på tuffa villkor (oavsett sport). De har alla varit föremål för nivåindelning och konkurrerat med de bästa i egen ålder och med/mot äldre lag. Dessutom har de haft ett starkt föräldrastöd, utan press och tvång.

Sen ska vi tillägga att de har hållit på med flera idrotter och har haft samma tävlings- tränings- och resultatinriktade fokus i alla. Och dessa (landhockey och fotboll), som i viss mån påminner om ishockeyn, har bidragit till specialiseringen som ishockeyspelare.

Nu är naturligtvis inte endast fyra spelare representativt för alla. Och det finns ännu fler punkter som förklaring till deras framgångar (tillgång till träningsytor etc). Jag valde nu ut de punkter, som varit uppe för debatt under det senaste året och vill påvisa att vi är olika och behöver fler vägar att gå. Det går ju inte att förringa likheterna mellan fyra av våra absolut mest framgångsrika idrottare genom tiderna.

Så vi tar det igen: Det finns flera olika vägar till att bli elitidrottare, men för de som vill gå hela vägen så tycks tidig specialisering (med allsidig träning) vara en viktig nyckel. Det kan även tävlingen, konkurrensen, nivåindelningen, tävla med/mot äldre vara, helt beroende på individen. Det måste de få möjligheten till, om de finner sin glädje i det. Samtidigt finns det de som faktiskt bara idrottar för att umgås med kompisar och röra lite på sig och de måste få den möjligheten. Det viktigaste är att det sker i rätt former och med glädje som främsta utgångspunkt. Den tidigare nämnda kvartetten fann sin glädje i tävling, mycket träning och konkurrens. Någon annan finner den på andra sätt.

Svensk fotboll har med andra ord en hel del att lära. Framför allt i Stockholm, där man mer och mer underminerar de som är drivna likt de fyra hockeystjärnorna.
Färre vägar att lyckas kommer att ge färre kvalificerade elitidrottare.
Fler vägar att lyckas kommer att ge fler kvalificerade elitidrottare.
Att vara tydliga med vad som är lekverksamhet och tävlingsverksamhet kommer också göra att man kan söka sig till det som känns rätt för en själv utifrån sina egna villkor och förutsättningar och fler kommer då att hålla på med sin idrott.

Det är väl det vi alla vill?

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln