Janne Andersson – ett charmerande val

Av fredagskrönikören - Adam Nilsson

Det blev ingen av favoriterna som tar över förbundskaptensklubban efter Erik Hamrén. Till hösten får vi se ett namn som har nämnts, men som aldrig riktigt har ansetts vara en av de hetaste kandidaterna. Norrköpings Janne Andersson var inte det mest väntade valet, inte det mest oväntade – men ett rätt charmerande val får man ändå säga.
 

Etiketter: fredagskrönikören

Det såg länge ut att stå mellan U21-landslagets Håkan Ericsson och IFK Göteborgs Jörgen Lennartsson. Båda etablerade inom förbundet, rimliga val på många sätt men av olika anledningar. Det hade också varit två väldigt tråkiga val i mina ögon. Förbundsvägen har visserligen visat sig effektiv tidigare, men varken Ericsson eller Lennartsson kittlade mina fantasier.
 
Samtidigt, vilka gjorde det? I flera år drömde jag och många andra om att Svennis skulle återvända till Sverige och ta förbundskapten jobbet. En internationell touch, kanske inte den taktiskt mest briljante men han hade ändå ett skimmer av kvalitet över sig. Senare kändes Hasse Backe som det mest exotiska alternativet, men han är ju i Finland för att rätta till deras bekymmer.
 
Så vilka fanns kvar att välja mellan som faktiskt eggade ens sinnen? Inte många skulle jag påstå. Jag ska inte påstå att vi saknar visionärer bland svenska tränare, för jag är övertygad om att det finns många tränare där ute som verkligen har intressanta och originella idéer. Men det saknas tränare – åtminstone just nu – som har hela det där paketet av originalitet, karisma och värme som man gärna vill se i en förbundskapten.
 
För någonstans är det ju så att en förbundskapten ska gå i bräschen för resten av branschen. En förbundskapten ska ändå vara en tränare med spetskompetenser, en tränare som har lyckats på klubbnivå och som leder utvecklingen framåt. Visst man kan prata om en förbundskapten har korta, intensiva perioder att bygga ett lag – men man förväntar sig en människa med gedigen erfarenhet och en fast hand som ligger bland topparna inom sitt gebit.
 
Och frågan är då: är Janne Andersson allt det här? Ser man till hans meritlista så är det svårt att vara skeptisk. Han ersatte Tom Prahl i Halmstad och byggde vidare på den föreningen på många fler nivåer än den på träningsplanen, samtidigt som HBK höll sig som ett stabilt lag i Allsvenskan. Perioden i Norrköping kröntes naturligtvis med SM-guldet förra säsongen och deras utveckling är fascinerande. Så sett till det får man ändå säga att han har lyckats med rätt mycket, trots rätt klena förutsättningar.
 
Det stora frågetecknet för mig är hur han kommer att hantera den mediala bevakningen. För just nu är Janne Andersson en person som jag förknippar som en rätt bra ”mediaperson”. Han svarar på frågor, har en glimt i ögat och ställer upp på ”spelet” mer än vad Erik Hamrén gör. Samtidigt är det svårt att säga hur Andersson kommer att klara det som förbundskaptenen där det är extrem bevakning under samlingar för att sedan ebba ut och sedan pågår det så år in och år ut. Han kommer att bli bevakad ut i sömmarna på ett sätt som han aldrig blivit tidigare. Så det är svårt att bedöma hur han kommer att klara av det på förhand.
 
I slutändan känns Janne Andersson som ett rätt säkert val. Det är svårt att kritisera det åtminstone. En ny röst behövdes och vad han har gjort genom åren är tillräckligt bra för att han ska kunna bli förbundskapten. Det känns som ett steg tillbaka till gräsrotsrötterna ärligt talat. Ett charmerande val, om än svårförutsägbart rent resultatmässigt.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln