Han toppar laget med skåpmat

Av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Nu hade jag dreglat länge nog över skönheten i fönstret så nu var det dags, nu skulle det bli affär eftersom jag behövde en ny hjälm till Vespan. Jag parkerar bilen på den gamla och alldeles för smala gatan och kliver in i butiken fast besluten att försöka arbeta ner priset och möts omgående av en rar, lite äldre kvinna som hälsar vänligt. Jag befinner mig kanske inte i prutningens vagga, men förmodligen inte så långt därifrån då människorna i denna del av världen som stavas Palermo inte bara är hjälpsamma och artiga, de är jäkligt bra på affärer också.
 

/Bernt Ljung

Det är inte bara en del av deras vardag, det är även en del av deras dna. Även om jag blivit bättre på att köpslå så är jag medveten om att jag här slår ur underläge, och inte har några stödtrupper då spelplanen är 355 mil ifrån min ordinarie hemmabas. Att jag inte når eliten har helt enkelt att göra med att mitt samvete inte har den flexibiliteten som är nyckeln till de riktiga toppresultaten. Jag och den tillmötesgående kvinnan möts i en språklig blandning mellan engelska och italienska och jag pekar på den svarta vackra hjälmen i fönstret som jag så många gånger har sett från bilen.
 
Samtidigt som hon sträcker sig efter den får jag en känsla av att det inte kommer bli några som helst problem att få ned priset, och mitt självförtroende växer. Prego säger kvinnan, och sträcker fram hjälmen. Den sitter perfekt så det är bara att dra igång förhandlingarna. Jag frågar nåt i stil med vad hon kan göra på de 55 euro som hjälmen kostar? Hon blir tyst, sen säger hon till mig att följa med. Hon går mot en dörr i hörnet av butiken med mig och hjälmen tre meter bakom. Hon öppnar dörren och nickar med huvudet som för att säga att jag ska gå först in. Jag står nu mitt på golvet i ett litet rum med tatuerade sicilianska motorcykelkillar på båda sidor om mig. Kvinnan står i dörröppningen bakom och säger något på sicilianska till en kraftig äldre karl vid ett skrivbord framför mig. Han har en otänd och tjock, och delvis upprullad cigarrfimp i mungipan.
 
När kvinnan stängt dörren nickar den kraftige nonchalant mot mig. Förmodligen hans sätt att fråga vad jag egentligen vill. Jag känner att min italienska just nu är sämre än normalt så jag säger på engelska att jag vill köpa hjälmen, men att jag tänkte vi kunde diskutera priset. Den kraftige tittar på mig men säger ingenting. En av killarna på min vänstra sida säger något på sicilianska till mannen som vevar igång kroppsspråket samtidigt som han svarar med ett lite högt tonläge. Killen på min vänstra sida blir nu någon slags tolk då han på knagglig engelska förklarar att Salvatore, den kraftige, undrar vad jag har upptäckt för fel på hjälmen eftersom jag inte vill betala det pris som gäller? Just här hade jag behövt någon form av eldunderstöd men eftersom inget sådant fanns att tillgå, så sa jag helt sonika, att i affärer så är det kutym att man ska diskutera priset. Och föresten, och de borde väl ni sicilianare veta?
 
Killen till vänster upprepar mitt svar till Salvatore som nu tittar på mig, eller snarare synar mig, samtidigt som han säger något till den självpåtagna tolken. Känns som jag fått in en bra träff i förhandlingen då spänningen i rummet verkar ha lättat lite. Tolken frågar vad jag är villig att betala då? Quaranta svarar jag, och försöker se bestämd ut. Salvatore lutar sig tillbaka och ler. Därefter börjar han skratta. Ett skratt som sprider sig till övriga i rummet. Nu är jag inte riktigt med på vad som sker så jag ler lite ansträngt i väntan på nästa drag. Salvatore säger då något till tolken samtidigt som han tittar på mig. Jag tittar på tolken och inväntar ivrigt på svaret. Tolken säger då med vänlig min, det är väl klart du får hjälmen för 40 euro…
 
Ett par minuter senare går jag mot bilen med den vackra hjälmen under armen. Det görs inga segertecken eftersom jag vet att den som tjänade mest på denna affär, det var inte jag. Känner mig ändå som en ovanligt nöjd förlorare då jag inbillar mig att jag till en viss del ändå satte lite press på en tuff motståndare på dennes hemmaplan.
 
Den av så många så länge emotsedda regeringsombildningen nådde förra veckan offentlighetens ljus. Det finns mycket att diskutera kring detta men det kanske ska göras i andra forum än här. Vill dock flika in ett par egna reflektioner. Löven hade innan pratat om att toppa laget. Han väljer då en antioffensiv linje i och med att han toppar med skåpmat eftersom P Eriksson plockas in som statsråd. I fotbollsvärlden kan det liknas med att Hamrén skulle ta in T Lucic igen. Rutinerad? Javisst! Trött? Fruktansvärt! Sen har vi ytterligare skåpmat vi aldrig tycks bli av med, han heter Baylan och måste betecknas som politikens Erlingmark. Men Baylan saknar det förstånd som Erlingmark hade, det vill säga att dra sig tillbaka när tiden ä mogen för att släppa fram andra, den insikten tycks aldrig infinna sig hos Baylan.
 

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln