Att lägga ribban för högt

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Östersunds mirakelliknande landvinningar imponerar och gläder många fotbollsintresserade, framförallt kanske dem från våra nordligare provinser som nu får ett lag med lite mer lokal anknytning. Hörde en radiointervju i samband med uppflyttningen med vad jag trodde var en supporter, som utan att darra på rösten, hävdade att föreningen nu har kommit till allsvenskan för att vinna den.

 

Nu var ju det här en supporter, så tuppfäktning och positionering av det här slaget fans emellan hör ju liksom till, men vänta nu… det var ingen supporter jag hörde, det var klubbens ordförande. Jaha, här ska det vara osvenskt, och den där jantelagen, den skiter vi fullständigt i! Uppkäftigt och uppfriskande kanske, men är det relevant? Finns det på fötter? Om så är fallet så har vi kanske en sovande jätte här? En kraft, en potential som kanske ingen utanför Storsjöområdet har sett, eller har koll på? Men om så nu inte är fallet, om det visar sig vara ett luftslott, så kan den där höga verbala svansföringen istället bli en kvarnsten runt halsen. Ett ovarsamt och förhastat uttalande som klubben, om det vill sig illa, kommer att hånas för hela säsongen, kanske i flera år likt Friggebods lika feltajmade som misslyckade sångprestation i Rinkeby -92.

Nu får Östersunds första allsvenska säsong gärna för mig bli en sportslig succé, men hur det går vet vi inom ett år. Förmodligen så kan vi, som en slags mellantid, redan efter några omgångar avläsa riktningen och substansen i den uttalade målsättningen. Vill man vara lustig, och det vill man ju, så är det svårt att undvika att dra en, i alla fall liten, parallell mellan ordföranden och den där fotbollsintresserade men fotbollsokunnige pappan. Den där typen som gärna både högt och ofta skryter och skrävlar om sin, vad han tror, mycket talangfulle son. Men sonen vet bättre så för honom blir pappan bara pinsam…

Att konstgräset varit viktigt för Östersunds framgångar är nog ingen kvalificerad gissning. Men kanske är det med konstgräset som så, att det vi vinner nationellt, när de sportsliga förutsättningarna över landet nu jämnas ut, det förlorar vi i den internationella konkurrensen.

Hösten är här och med den så börjar den vanliga fotbolls anpassade spin-offen på Lill-Babs gamla paradgren ”Vem tar vem”. Med andra ord, spelare hit, tränare dit etc etc…

Hösten är här och med den så börjar de allt tokigare varianter av förberedelser inför kommande säsong. Kickboxning, brottning och spinning är numer bara några av de konstiga verksamheter och sidospår som ingår i klubbarnas ambitioner för att skapa bättre bollspelare. Reflektion: Jag vet ingen kickboxare, brottare eller cyklist som skulle spela fotboll för att bli bättre i sin sport. Vill man utvecklas i den komplexa sporten fotboll så ska man inte kasta bort viktig kollektiv träningstid på olika typer av experimenterande komplement. Vill du bli bra på fotboll. Spela fotboll!  

Den ene föddes -59, den andre -62. De hade olika spelstil och karaktär men bägge tillhörde sin generations absolut bästa och mest respekterade svenska forwards. Jag kom att få spela både med, och emot dem, vilket jag nu trettio år senare är mycket tacksam och lite stolt över. Och hade jag, som motståndare under en match, av misstag kastat ut en boll till någon av dem och sen sagt till att spela tillbaka den, så hade bägge gjort det utan att blinka. För fairplay, ödmjukhet och humor fanns det gott om i dessa grabbar som lika obegripligt som överraskande avled under detta år. Så Thomas och Lasse, ni är inte bara saknade av era närmaste, ni är saknade också av oss som på planen var era motståndare…

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln