Att inte lyckas sluta

Den 18 okt 2008 spelade jag den sista matchen i Bälinge dams historia och det var också den sista matchen för säsongen.

Någon vecka tidigare hade vi fått reda på att laget skulle läggas ner pga. ekonomisk konkurs och vi hade åkt ur allsvenskan för flera omgångar sedan.
 

Detta skulle även bli min sista fotbollsmatch på väldigt länge, eftersom jag kände att min skadade kropp behövde en välförtjänt paus. De senaste fyra åren hade jag spelat fotboll ca 40 % av tiden och rehabiliterat min vänstra baksida resterande 60 %.

Jag var trött nu, på att ständigt ha ont, spela utan att kunna ge allt och på att ha en skada som ingen kunde diagnostisera.
Det dröjde dock bara några månader innan suget efter fotboll och hoppet om att bli skadefri kom tillbaka. Året därpå ville Djurgården värva mig och jag skrev på. Jag såg möjligheterna att kunna få god hjälp och bra behandling i en större klubb.

Så blev det inte. Efter dryga 4 månader hade kroppen och fått nog igen, det blev sjukskrivning en höftartroskopi och rehab som följd.
Under sommaren samma år blev jag rejält sjuk. Jag tror faktiskt inte jag känt mig sjukare i hela mitt liv när jag pallrade mig iväg till sjukhuset.

Läkaren visade mig sina anteckningar, han hade skrivit Linda i mitten av ett papper och gjort en cirkel runt mitt namn. Runtom cirkeln stod alla symptom jag räknat upp: Hosta, revbenssmärta, feber, extremt trött, irriterad, dålig syn, glömska, svårighet att hitta ord etc
”Du har en kraftig luftvägsinfektion och sen visar du tecken på utmattningssymtom. Du ska få medicin för infektionen, men det andra kan jag inte göra något åt här och nu. Är det inte dags att sluta med fotbollen, du är ju ändå rätt gammal nu?”
Han tyckte helt enkelt att jag skulle ”ge upp” och att jag var för gammal.

Egentligen ville jag ge läkaren en rakhöger, men samtidigt kände jag en enorm lättnad över att få en diagnos på den vidriga hostan och sjukdomskänsla jag haft de senaste tre månaderna. I det skick jag befann mig i just då, hade jag räknat med att bli isolerad med diagnosen svininfluensa, alternativt lungpest.

Kroppen var alltså totalt urlakad. Efter klubbytet till Djurgården och den ständiga jakten och stressen på att bli skadefri, så ville min kropp inte längre vara med. Det kändes nu också som att hjärnan bestämt att detta var slutet på min fotbollskarriär.
Ett halvår efter besöket hos läkaren började jag träna med ett division 1 lag. Suget var tillbaka, igen. Det blev bara en handfull träningar innan min skada åter gjorde sig påmind. Frustrerad och uppgiven packade jag ner fotbollsskorna och benskydden i en väska, sedan gick jag upp med dem på vinden och la in dem i en flyttkartong.

Nu fick de bannemej vara nog!
I september samma år deltog jag som ”gästledare” på ett regionalt flicklandslagsläger. När det var dags för spel 11 mot 11 så fattades en spelare i ena laget, så jag fick ”offra” mig.

Ett läger och en match på 2x20 och gnistan var åter tänd, suget var tillbaka. Jag fullkomligt sprudlade av glädje över att kroppen klarat 2x20 minuter fotboll. Det var helt fantastiskt och glädjen var enorm.

Den glädjen varade ungefär ett dygn, sedan var det kört igen.
För många låter detta säkert helt absurt, men jag kunde verkligen inte sluta. Jag älskade att spela, att träna, slå en bra passning, att få vara en del av ett lag och allt annat som hör därtill. Fotbollen var nästan allt i mitt liv.
Det har nu gått sju år sedan den där matchen i Umeå. Det har gått fem sedan det där landslagslägret. Jag är idag lycklig med tillvaron och har en underbar liten familj. Tack vare det har jag kunnat släppa fokus från fotbollen och bara koncentrerat mig på att vara mamma, ända tills i för några månader sedan. Då fick jag nämligen ett sms från en kompis som är tränare:

”Kan du spela…?”

/Linda Blom
 

Etiketter: gästkrönikören

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln