Föräldrar som tappar koncepten

Av Tränaren - Nils montan lund

I medias just nu ständiga, och ofta snedvridna granskning, av barn- och ungdomsidrotten (alla vill ha sin bit av kakan) hamnar fotbollsakademierna ofta i skottlinjen. Alltså klubbar som väljer och tar ut de spelare, som kommit längst i sin utveckling till särskilda lag.


 

Etiketter: tränaren

Ni som har följt mig här på ViLirare.se vet att jag inte är en motståndare av den typen av verksamhet. Tvärtom tycker jag att den fyller ett viktigt syfte, nämligen det att de som har kommit längst i sitt fotbollskunnande och dessutom vill konkurrera på det här sättet får en möjlighet att göra det. Det ska vi aldrig förvägra dem. Vi vet även att det både nationellt och internationellt är en av flera möjliga vägar in i proffslivet för en hel del spelare.

Men det finns, precis som med det mesta annat, givetvis en hel del problematik kring den här företeelsen också. I den här texten ska vi zooma in lite extra på ett av de förekommande bekymmer som ofta uppkommer i dessa verksamheter: föräldrar som tappar koncepten.

Det finns nog inget inom barn- och ungdomsfotbollens värld, som väcker så mycket känslor hos föräldrar som ordet ”akademi”. Redan under en uttagningsprocess kan de skruva upp sig något alldeles oerhört av oro för att sonen eller dottern inte ska komma med i det där akademilaget. Som om allt annat vore ett personligt misslyckande. Som om alternativet vore värre än döden. Samtidigt som det egna barnet resonerar: ”Det spelar ingen roll för mig, jag vill bara spela fotboll”.

Och när sen barnet väl fått platsen i det för föräldern prestigefyllda akademilaget, så kommer den med full kraft: helomvändningen. Från att ha varit en helt vanlig förälder sker förvandlingen över en natt. Plötsligt är man – trumvirvel – akademiförälder! Från att ha pratat om trygghet, social samvaro, glädje och utveckling har fokus skiftat tvärt till en enda sak: Vinna och vinna stort. Det spelar egentligen ingen roll hur.

Plötsligt är det som att allt det där andra inte finns längre.
Skygglapparna åker på, man blundar för fakta, för dåligt uppförande, man blir snudd på hänsynslös i sin ständiga törst på mer prestigefyllda guldmedaljer… i Tomtecupen. Ser man en duktig spelare i ett annat lag ska det genast värvas, i jakten på ännu fler och större segrar. Det spelar ingen roll hur mycket man dominerar. Mycket vill ha mer. Man motiverar sig med: ”Den spelaren får ju ingen utveckling av att spela i Ängens BK, han/hon skulle bli en mycket bättre spelare och vinna mycket mer hos oss”.

Men alla de som i dag är proffs och som har tagit sig dit, utan att ha satt sin fot i en akademiverksamhet innan 15-årsåldern eller äldre, alternativt inte alls, då? Kanske är tillvaron i Ängens BK precis vad den spelaren behöver för att bli proffs.

Man ställer höga krav på att det egna barnets lag ska få de bästa träningstiderna på de finaste planerna. ”Vi är ju akademi”. Man betalar dyra individuella träningspass, man gör precis allt för att få se sitt barn utvecklas till nästa Marta eller Messi. Den plötsliga besattheten och tunnelseendet är skrämmande för mig. Gissa då hur den förvandlingen och pressen påverkar det egna barnet.

Känner du dig träffad? Stanna upp, ta ett djupt andetag och en ordentlig funderare.

Nu ska det för tydlighetens skull också sägas att det finns hur många trevliga och vettiga föräldrar som helst till barn och ungdomar i akademi- och förstalag. Som har en nykter syn på sina barns idrottande. Som fortfarande sätter glädje, trygghet och utveckling i främsta rummet. Som i rätt läge stöttar, pushar och hejar. Som kanske till och med blir lite bekymrade när det står 12-0 på resultattavlan i stället för 3-2 eller 0-1.
Det finns ju ingen utveckling i att gång på gång springa hem enkla segrar, att vara för överlägsen, tvärtom. Det enda man då har lyckats med är att fylla det kortsiktiga behovet att tillfredsställa sitt ego.

Är det någon förbättringspunkt som klubbarna med de här verksamheterna kan vinna mycket på, så är det att utbilda föräldrarna i dessa sammanhang bättre. Att hela tiden påminna om syftet, om målen, om föreningens värderingar - om att det inte finns några garantier för att barnen blir proffs i framtiden.

I svensk elitfotboll är det ju ungefär hälften av proffsen som gått via distriktslag och en andra hälft som tagit andra vägen. Och både akademi- distrikts- och ungdomslandslag domineras av spelare födda under första halvan av året.

Den ärligheten och öppenheten skulle förändra många attityder.
Den ärligheten och öppenheten vinner i längden.

/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln