"Dä ä blåsa som räknäs"

Av mästaren - bernt Ljung

Den 18 februari startar VM i nordisk skidsport i grannkommunen. På en global måttsticka en liten händelse, men för Sverige och för Falun i synnerhet, en riktig happening. Lika glada är nu inte alla kommunens invånare eftersom sportevenemang finansierade av skattemedel alltid ifrågasätts när vård, skola och omsorg ständigt saknar pengar. 

Men Falun är bra på detta och förutom VM -54 och -93 så var de även arrangörer för spelen i februari -74. Jag minns att det var knapert med snö och att jag frös de tre dagar jag besökte spelen. Obegripligt att den då femtonårige pojklagsspelaren från Borlänge inte lät förnuftet segra över fåfängan och hajade att utsvängda gabardinbrallor, låga playboyskor och kort skinnjacka var totalt fel utstyrsel som publik på vintersport. Från tävlingarna minns jag den tjugotvåårige dubbelsegraren H-G Aschenbach och hans vackra nittiometershopp i sjuttiometersbacken. Han kom från ett konstigt land med ett konstigt namn som stavades DDR. En annan händelse som jag och alla andra i min generation minns likt Tappers straffmiss från senare samma år är när Morakarlen H-E Larson tappar skidan redan inne på stadion på startsträckan i stafetten. Eftersom även den andra skidan tappades efter någon km så diskades Sverige för ett skidbyte för mycket. En nationell skuffelse som saknar motstycke i svensk skidhistoria och som berodde på att de skruvar som bindningen fästes med inte passade eftersom de var ämnade för träskidor och inte för skidor av plast som under dessa spel på allvar såg dagens ljus.

Jag ser en svensk ståuppare gå fram och tillbaka på en alldeles för stor scen för att roa en publik och oss TV tittare. Ser att de framför scenen skrattar men jag roas inte av detta. Inte för en sekund tycker jag det är roligt. Det ska roastas och det ska skämtas om andra personers misslyckanden och lyten och skratten med minimal livslängd fastnar i halsen. Kanske är det fel på min humor men jag tycker begravningar är roligare än merparten av dessa komedihantverkare som reser i humor.

Motsatsen till ovan är humor med lång livslängd. Att framkalla glädje och hjärtliga skratt genom att berätta historier som inte sårar är tecken på en komisk kvalité tycker jag. Det är sällan jag skrattar för mig själv men när jag tänker på denna gamla historia så är det svårt att låta bli…

Under en Bragematch på 40-talet händer något helt osannolikt i början på sista kvarten. Samma sista kvart som efter en insats med bragdstämpel några år senare för alltid kom att bära hemmaklubbens namn. Från den lite tuviga Domnarvsvallen avlossar en hemmakämpe ett fruktansvärt skott som tar i den breda ribbans skarpa underkant så att bollen far rätt ner. Men bollen studsar inte, den har gått sönder och ligger nu i två delar på gräset. Skalet, det vill säga lädret, har spruckit och ligger två decimeter utanför mållinjen. Blåsan, som nu saknar luft, ligger en decimeter innanför mållinjen. Hemmaspelarna jublar eftersom det tycker att det är mål. Bortalaget protesterar och tittar på domaren som blåst mål men tvekar och blåser igen och går mot långsidan för att rådfråga idrottsplatsens sakkunnige i regelfrågor, vaktmästaren. Vaktmästaren kan inte avgöra frågan så han går iväg för att på telefon försöka få fatt i någon ansvarig på svenska fotbollsförbundet samtidigt som publik och spelare svävar i total ovisshet. Efter trettiofem minuter ses vaktmästaren lämna speakerbåset samtidigt som speakern efter att ha blåst några gånger i mikrofonen på Borlängedialekt kungör följande: Dä ä mål! Dä ä blåsa som räknäs! Ett noll till Brage!

Svenska K Kling har etablerat sig i det övre segmentet i damernas fartgrenar. Det är lika kul som bra gjort med tanke på Sveriges vad gäller fartgrenar lite klena förutsättningar till bra träning. Den 8/2 avgjordes störtloppet i VM. Jag hade inte möjlighet att se så jag fick i efterskott leta resultat och i det här fallet valde jag Expressens nätupplaga som budbärare av fakta. Som fet rubrik står: Kling missade pallen. Vad synd tänker jag att hon missat om hon var så nära. Läser vidare och ser att hon blev 18:e... Men va fan bara 18:e! Det stod ju att hon… Jag blir inte irriterad på Expressen, jag blir irriterad och besviken på mig själv eftersom jag så lätt lät mig luras in i deras garn kallat klickjournalistik.  

/Mästaren

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln