Sverige på väg att halka efter på damsidan

av tränaren - Nils Montan-Lund

Fotbolls-VM i Kanada (eller Dam-VM, som FIFA tycker att det heter) är i full gång. Nu ska vi bortse från kontroverserna runtomkring och fokusera på hur svensk fotboll mår på dam- och tjejsidan. Hur ser utvecklingen ut egentligen?
Jag börjar uppriktigt bli lite orolig.

 

Efter bronset i EM på hemmaplan, som blev en stor succé som arrangemang, pratade förbundskaptenen Pia Sundhage om utvecklingsarbetet. Man skulle bli skickligare i passningsspelet, mer tempostarka och föra matcherna med bollinnehav. Ett nytt spelsystem började övas in för att skapa förutsättningar för detta.
Resultatet? Platt fall.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad. Sverige har haft förtvivlat svårt att föra matcher offensivt, framför allt kopplat till vilka spelartyper vi producerar. Spelskickliga innermittfältare, som kan hantera och leverera i ett högt tempo är en enorm bristvara. Det gäller både på dam- och herrsidan.

Min erfarenhet från ett antal år ute på planerna ger mig en ganska bra, samlad bild vilken utbildning som bedrivs i vårt avlånga land. För bara ett par-tre år sedan såg allt väldigt spännande och intressant ut, bara för att sedan klinga av.

Den isolerade, eller väldigt styrda träningen har ett alldeles för starkt fäste på flicksidan. Sverige är i dag femma på FIFA-rankingen, men lär snart bli omsprungna av nya nationer som intagit den stora scenen med självförtroende och en stark utvecklingskurva. Till och med 13:e-rankade Spanien, och även ännu lägre rankade nationer, spelar ett betydligt bättre passningsspel än vårt landslag.

Det är bara att göra en liten överslagsräkning på hur flick- och damlagen man möter spelar fotboll. Jag vågar påstå att andelen som skulle göra fans till den gamla brittiska tjong-fotbollen från 1970-talet nostalgiska är i klart numerärt överläge. Tyvärr. Anledningen är ganska enkel. Man lägger överlag alldeles för lite resurser på de här verksamheterna. Vi kan inte gömma oss bakom att vi är bättre än de flesta andra i Europa. Vi kan nämligen bli ännu bättre, med en chans att leda utvecklingen.

Vi hyllar den ideella verksamheten och det ska vi göra, vi är beroende av den. Kanske lite för beroende. Och i det här fallet blir den ett bekymmer.
Det är alldeles för många (föräldra)tränare, som står där helt enkelt för att prioriteten på verksamheten inte är större än så. Och de står där utan större kunskaper och upptäcker att man kan vinna matcher på långa bollar och tacklingar. Det är inte en fullgod utbildning, det är mest oansvarigt.
Konsten att lära av spelet har inte alls anammats i önskad utsträckning.

Det finns vissa undantag i form av vissa föreningar, som skapat en tradition av att lära av spelet och sätter ett stort värde i att ”lira boll” i utbildningssyfte. Men de är för få. Med andra ord: Den här utvecklingen måste starta hos Svenska Fotboll(s)förbundet, vidare till distriktsförbunden och sedan tas med ut i föreningarna. Det måste komma tydliga signaler, i form av lite styrning.

Men är SvFF verkligen intresserade? Vill och vågar man göra en sådan satsning, så finns både kunnandet och resurserna– det kan man inte argumentera bort. Det handlar enbart om intresse och prioriteringar.
Tyvärr, ska jag kanske konstatera även här.SvFF har ju hittills inte visat några som helst tecken på att vilja ta i frågan.

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln