Vi har inget att oroa oss för än

Så var det ju det här med tålamod och att man aldrig är varken bättre eller sämre än sin sista match (även om fotbollsresultat inte alltid är varken rättvisa eller speglar matchbilden). Men oavsett så svider det att avsluta och förlora matcher på det sättet som Sverige gjorde på en gapande tom nationalarena. I Solna var det bortalaget som hade det tyngsta stödet och det märktes.
 
Till en början såg Sverige ut som Sverige gjorde i somras. Ni vet det där kollektivet som inte släppte många meter i det defensiva arbetet, som hela tiden låg på rätt sida om bollen och lät motståndarna hållas på ofarliga ytor på mittplan. En bit in på den första halvleken hade Turkiet slagit närmare 100 passningar fler än Sverige. Det var ett Sverige utan kapten Granqvist och med en ersättande Isaac Kiese Thelin på topp efter Ola Toivonens beslut att vika ihop den blågula tröjan.
 
Om det fanns en svensk intention att föra matchen fallerade den omgående. Om tanken var att ligga på omställningar så lyckades det trots allt rätt okej. Kiese Thelin stångades och vann boll. Marcus Berg gjort saker bra fram till det att bollen bara skulle in och Victor Claesson tackade för förtroendet att spela på vänsterkanten genom att visa vad hans högerfot är kapabel till. Helt plötsligt hade Sverige en 2–0-ledning som gav lite självförtroende. Så gick det en minut och ett reduceringsmål och så kom nervositeten och alla tänk om-tankar. Erik Hamréns mantra om att mål förändrar matcher må vara uttjatat men Turkiet fick energi och Sverige fick det inte och därifrån föll Janne Anderssons landslag igenom tills Emre Akbaba vänt den här premiäromgången i Nations League.
 
En gång brukar sällan vara någon gång och förbundskaptenen om någon vet att en dålig insats inte behöver betyda någonting. Fråga honom om bottennappet borta mot Helsingborg 2015 och hur den hösten artade sig.
 
Ett antal få minuter kan avgöra en fotbollsmatch och det kan också sätta frågetecken inför fortsättningen. Efter Rysslands-sommaren är vi vana att se ett Sverige som inte viker en tum från varken matchplanen eller slitet för varandra. Precis lika ovant var det att se motsatsen när matchuret på den stora trombonen började ticka upp mot 90 minuter.
 
Så var det här en träningsmatch eller tävlingsmatch och hur fungerar det egentligen att skapa sig den här livlinan till ett EM ifall den vanliga vägen skulle skita sig? Vi kan kokettera hur mycket som helst i UEFA:s senaste påhitt men nog finns det alltid lite mer nerv i matcher som gäller någonting. Eller – det borde åtminstone finnas det. När spelarna fått frågor har de på ett medietränat sätt slingrat sig ur och påpekat att det är en bakväg till EM. Ingen verkar riktigt ha förstått varken upplägget eller hur det ska gå till. Men jodå – det kommer att landa och snart har vi vant oss vid formatet.
 
Ska vi oroa oss? Nej, inte alls. Nog för att VM-känslan fortfarande sitter kvar på näthinnorna och nog för att den här tävlingsomstarten inte slutade i den dur-tonart vi hoppats så finns det än ingen anledning att vara oroliga. En väckarklocka om ett nytt stundande kval och att det kommer att krävas lika minutiösa förberedelser för att nå det utspridda Europamästerskapet 2020.
 
/ Jimmy Åkesson