På andra sidan Atlanten


Av - Jimmy Åkesson -
26-årig kille från Norrköping som uppskattar kombinationen skrivande, fotboll och kaffe. Coachar i dam division 3, håller igång i division 6 och jobbar med kommunikation. Är svag för yttersidor, glidtacklingar och har alltid haft Sami Hyypiä som idol.

”TinnerBOOM”. När Brokinds-grabben dunkade in sitt första mål för New York City på andra sidan Atlanten gav det kanske inte några större ekon på hemmaplan, men det skickades åtminstone ut små ljudvågor som landade i den svenska bevakningen. När fler och fler allsvenska spelare flyger västerut verkar intresset ta den motsatta vägen tillbaka.
 

Etiketter: jimmy åkesson

Thierry Henry, David Beckham, Káka, Andrea Pirlo och David Villa. Major League Soccer har lockat till sig en del stjärnspäckade namn Europa har stenkoll på under åren. Det är klart – det var när glansen mattades av och livet utanför planen blev lite mer intressant. Det har gått några år sedan dess. Henry sitter i engelska fotbollsstudios, Beckham har startat en alldeles egen klubb och köpt in sig i seriesystemet, Káka och Pirlo la karriären bakom sig i vintras och Villa gjorde i dagarna sin 100:e match för sitt ljusblå-klädda New York.
 
Ändå är det en liga som växer. En liga som letar sig in i fler och fler fotbollsintresserades flöden. En liga dit svenska fotbollsspelare flyttar. Visst hänger det där ihop. Precis som att rykten sprider sig fort att en visst typ av spelare passar bättre in i ett speciellt klimat – att Nederländerna alltid varit en bra plantskola för skandinaviska talanger.
 
Svenskar har annars en förkärlek till USA, det är ett land som lockar, en kultur att uppleva, just för att det är så långt ifrån det som finns här. Det som bara är på film händer faktiskt på riktigt där borta. Kanske handlar det också om att prova någonting nytt i en fotbollsvärld som blir mer och mer förutsägbar. Det är samma lag som slåss om ligatitlarna, det är samma ägare och konglomerat som äger klubbar och kastar sedlar över spelare. Nederländerna är inte längre den destination som glimrar mest för ynglingar – inte heller dess grannland i söder som trots 2010-talets talang-boom lyckats förädla utländska exporter. Det är lätt att kritisera val med facit i hand. Varken Club Brügge eller Gent har varit några adresser att bosätta sig på under en längre tid när det kommer till svenska spelare som vill utomlands. Så när Magnus Eriksson vände hem, kurerade, målade och åkte iväg igen tog han en väg som inte var lika sliten och uppvandrad som den söderut. Med utomstående ögon sett en blandning mellan spänningen på någonting nytt och rädslan att göra samma misstag igen.
 
Kanske är det också känslan att få vara med att utveckla någonting som har en chans att bli så väldigt mycket större än vad det är just nu.
 
Amerikanerna kan ju det där med att paketera sina produkter och dunka ut dem för hisnande summor. Över 100 miljoner bänkade sig för att se Super Bowl-finalen och varenda NHL-omgång följs över hela världen. Om det finns en kunskap att höja värdet på sin produkt har MLS en gyllene chans att växa.
 
Slentrianmässigt är USA fortfarande ett land som hånas för att ”football” heter ”soccer”, att det fanns en tid då straffarna utfördes på samma sätt som i hockeyn. Det är en fasad som varit svår att ta sig igenom – det är en fasad som så sakteligen rivs för att visa upp vad som finns där bakom. Det är inte längre en nation vars orimliga hopp om framgång ligger på en 16-årig Freddy Adu.
 
När Anton Tinnerholm nätade i hemmapremiären mot LA Galaxy gjorde han det inför drygt 26.000 åskådare. I Atlanta tillskrevs publiksiffran till 72.035. Intresset finns – det handlar bara om att resten av världen ska gnugga konservatismen och rutinen ur ögonen och våga vidga sina vyer en aning till. För det är fortfarande annorlunda. Det är fortfarande uppdelat i två konferenser, matcher över de gränserna, ett par olika inhemska cuper, slutspel och all star-matcher. Kanske är det precis det lite ovanliga som behövs för att bryta av mot den europeiska fotbollsnormen och attrahera nya intressenter.
 
Det kanske inte är den liga som Janne Andersson och hans landslagsstab har bäst koll på. Eller för den delen den svenska fotbollspubliken. Men när Anton Tinnerholm gör mål och får beröm av Patrick Viera så kommer det att rapporteras. Precis som med Gustav Svenssons VM-drömmar eller Mikael Stahres coach-debut i San Jose. Allsvenska lags supportrar brukar vara duktiga på att hålla koll på sina gamla favoriter och när det snackas i fikarummen om vad Magnus Eriksson styr med så kommer det att öka nyfikenheten.
 
Utvandringen på 1800-talet gav nya perspektiv med de som reste tillbaka. Kanske han nutidens emigranter göra likadant.
 
/ Jimmy Åkesson

Kommentera gärna:

Aktuellt just nu

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln