Med fotbollen i hjärtat och stjärnor i ögonen – vi kommer alltid att segra

Jag har utvecklat någon sorts hatkärlek till den här tiden på året. Det envisa, nedkylande regnet som letar sig hela vägen in i benmärgen gör en sällskap allt oftare. Planerna fryser till. Bollen känns som en och uppför sig mer som en ishockeypuck än något annat. Vinterjackan och mössan blir dina trognaste följeslagare. Elljusen tänds - det är alltid en speciell känsla.

Och så inträffar det där, som lyser upp i vintermörkret. Som får en att glömma att vi snart plaskar runt i snöslask på Stockholms gator och ska trängas som packade sillar i julhandeln…

Det dyker upp nya ansikten på träningen. Med skinande ögon, fulla av förväntan och en hel del nervositet. Första mötet med nya kompisarna, med nya människor som förut stått på andra sidan planen, som man kämpat mot. Vissa kommer med historier som får det att skära i hjärtat, andra med framtidshopp och en önskan om något mer med sin fotboll. Den bästa känslan av dem alla är när de med skinande leenden och stjärnor blicken – den totala lyckan - säger hej då efter den första träningen.

Barn- och ungdomsfotbollen är en fantastisk rörelse. Men den är förstås inte utan fel och brister. Det 12-årslag jag tränar har under mina två år tagit emot en rad spelare, som kommit från upplevelser som har fått dem att vilja sluta med fotbollen. Sporten som de brinner allra mest för. Som fått dem att tapetsera hela rummet med affischer på de stora idoler vi sitter och njuter av i TV-soffan vecka ut och vecka in. Som haft bollen som sin främsta kamrat. De stora drömmarna har slagits i kras, livet har blivit meningslöst.

De står innan första träningen med en ångest som syns över hela Solna. Men deras nya lagkamrater, som själva nästan alla varit nya i laget någon gång, känner igen sig. Går fram och hälsar med ett leende. Bemöter dem med sitt allra bästa på fotbollsplanen, en lurig dragning, för att sedan trycka till dem lite extra i närkamperna. De säger hej då efteråt. De får förstås frågan vem och vilka de föredrar av Messi och Ronaldo, Barcelona och Real Madrid – den frågan är viktig. De tas emot med en enorm fotbollsglädje.

Sen vandrar de hemåt med en lycka som lyser över hela Solna. Fotbollen har trängt sig tillbaka djupt in i hjärtat. Den goda kraften har segrat. Fotbollen har segrat.

De här historierna är omöjliga att värja sig mot som tränare, de där historierna som gör skillnad. Det är de historierna, som varje dag, varje timme, varje minut får mig att känna outtömlig glädje och stolthet över mitt uppdrag som tränare, som medarbetare på ViLirare, som ambassadör för vår underbara sport.

Så länge det finns människor, så länge det finns kärlek, så kommer fotbollen alltid att segra. Glöm aldrig det.

/Nils Montan-Lund